Om att inse sina fel och brister

Det tog mig två minuter av programmet: Morgans mission innan jag kände mig så otroligt dum. Det jag skrev igår. Om att inte alltid orka vara Jesus. Nej, fel, gör om gör rätt! Ska jag icke-jesusa , då får jag minsann göra det bakom stängda dörrar ensam. Jag förstod snabbt in i programmet att det som jag inte anser är att kränka eller mobba på något sätt, det kan någon annan uppfatta det som. Jag hade alltså fel igår, eller svaret på min fråga om att inte orka Jesusa. Det finns inte. Eller alltså, som kristen bär jag ett ansvar. I det ansvaret får jag självklart ha en dålig dag, men det får inte gå ut över mina medmänniskor. 
 
Jag glömmer ofta bort detta. Jag tror det handlar om att jag ändå haft en otrolig tur i livet. Jag kommer från en familj med stabil inkomst, från ett lugnt samhälle. Jag var en lugn och snäll tjej som sällan (verkligen, ytterst sällan) gjorde några hyss, jag hade vänner. Jag var previligeriad. Jag var aldrig den populära, men jag var heller (framförallt) aldrig mobbad. Men blyg var jag. Även om det kanske är svårt att tro på idag. Jag är fortfarande i grunden en ganska blyg människa. Men jag har lärt mig hantera det. Eftersom jag lärt mig hantera det så glömmer jag ofta bort att andra inte resonerar på samma sätt. 
 
I sjuan hade jag tröttnat på att vara blyg och inte våga, så jag trotsade min blyghet och rädslan inför den. Jag orkade inte längre vara blyg så jag låtsades som om jag inte var det. Jag låtsades som att jag valt att gå min egen väg och spelade mig själv i rollen som självsäker där. Tror jag i alla fall. Jag var det i alla fall inte. Sen har det fortsatt. För mig finns det inget slippa undan om något är jobbigt eller jag är blyg. Det är bara att göra, försöka strunta i att jag är blyg. Det resulterar i att jag ser på världen utifrån ett citat från Bröderna Lejonhjärta: 
 
"Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort"
 
Dock behöver jag lära mig att inte alla lever efter samma motto. För att komma tillbaka till Morgans mission som jag pratade om i början. Kanske då att jag faktiskt kränkt människor som jag aldrig menat att kränka. Då kanske jag har väldigt rätt till den där ångestfylda klumpen i min mage. Men jag kan nu acceptera och förstår och be om ursäkt, för jag menade ju aldrig att få någon att eventuellt känna så. 
 
Vi kan då landa i det fina med att vara kristen. Att Jag trots att jag handlat på ett sätt som kanske inte är så kristeligt av mig, men ändå får lägga min handling i Guds händer. Och Gud i sin tur, hen förlåter mig. Nu är jag på gränsen till mina gammla blogginlägg. Virriga, ostrukturerade tankar och känslor virr om varr. Kanske bäst att sluta för ikväll. Jag avslutar därför detta inlägg nu med psalm 510. 
 
Innan natten kommer vill jag tacka, för den dag du gav, dem som jag mötte.
För ett liv som mognat något. Herre, vill jag tacka. 
Innan natten kommer vill jag tänka, på dem som nu ler, i kärleksglädje,
och på dem i ensamheten. Herre, vill jag tänka. 
Innan natten kommer vill jag bedja, för den jord vi fått, men smutsat, skövlat.
För den värld som väts av tårar. Herre vill jag bedja. 
Innan natten kommer vill jag lämna, allt tillbaks åt dig, att älska, värna.
Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel. Herre, tag emot det. .
 
Amen. 
 
 
 

Om att inte orka vara en Jesus

Sociala medier blir ofta platsen för min privata självskapande själavård tror jag. När hela jag ryms av känslor, oavsett vilka, så vill jag skriva. Idag skriver jag om lite mörkare känslor, om att inte alltid orka agera som en Jesus och om känslor som är förbjudna. När inlägget var färdigt var jag osäker på om jag ville posta det. Om jag vågade. Jag vill bara försäkra er om att jag mår bra, orsaken till detta inlägg är säkert (som jag också skriver senare i inlägget) ett missförstånd. Ibland behöver vi få rätsida på vad vi känner för att kunna processa det. Välkommen in i mina tankar och känslor just nu, kvällen den femte april. 
.
 
Känslor och tankar som jag ganska ofta brottas med är om jag är för elak för att vara prästkandidat. Jag tänker på det faktum att jag bli avundsjuk på människor, att jag tycker att vissa människor är otroligt jobbiga osv. Jag känner att jag önskar att jag inte tyckte och kände så, men det är så svårt att älska alla. Omöjligt skulle jag vilja påstå. Men att jag borde försöka mer, brukar jag landa i.
 
Det är just dessa sortens fel känslor som jag brottas med ikväll. Jag vet inte om ni delar dessa samma känslor och upplevelser med mig. Men ibland finns det stunder och människor som jag inte orkar med. Jag orkar inte att utöver att prestera, fixa och leva, också söka kontakt med personer som jag inte riktigt funkar ihop med. Jag orkar inte lägga ner massa extra energi på denna person, om jag inte får gensvar, då ger jag ibland upp. Jag kan då välja att kanske inte alltid höra och se denne, vilket jag vet är otroligt elakt. Jag vet inte varför jag gör det, men jag vet att jag känner orkeslöshet. 
 
Måste jag vara överdrivet omhändertagande och trevlig mot alla jag möter? Antagligen är svaret på den frågan, JA. Men ni vet, ibland känner jag bara att jag inte orkar. Jag tycker inte och jag menar inte att vara elak, jag tror inte jag är det heller. Jag har då som oftast faktiskt försökt att bjuda in till samtal, jag har försökt att få med personen i fråga i gruppen eller arbetet. Men det blir också då svårt om personen i fråga inte själv hjälper till, då orkar jag inte alltid fjäska. Jag orkar sällan fjäska. Är det dock min uppgift att göra det ändå? Är det min uppgift som blivande präst, eller kanske bara som kristen, att alltid se till att alla är med oavsett om de inte gör något för att underlätta situationen? Det kanske det är. Jag har valt att använda mitt liv för att uträtta kristi handlingar på jorden och inte heller sprang Jesus runt och gav upp på människor?!
 
Detta är något som jag personligen behöver jobba på, det förstår jag, det vet jag. Jag har inga problem att göra det när jag jobbar, eller fungerar i egenskap av ledare av olika samanhang. Men när jag är "privatperson", när jag är student eller besökare någonstans. Då kan jag känna att jag inte orkar bära alla människor, och jag orkar inte spela. Jag slås av frågan, får jag inte ha en dålig dag? Får jag inte ha ett humör? Vad innebär det att vara präst? Innebär det att aldrig få känna annat än viljan att hjälpa? Är jag inte en bra kandidat för att jag inte alltid orkar?
 
Ytterligare en fråga att ställa mig är väl också om det ska finnas någon skillnad på mig som kristen eller prästkandidat och som det jag kalla för "privatperson"? Antagligen inte, kanske är det så att den linjen blir tunnare och tunnare och det innebär också mer jobb för mig. Att börja ändra mitt sinne och min inställning till saker och ting och människor. 
 
Jag lämnas med frågor efter kvällens känslor och samtal. Som det stod i mailet som upprörde mig, antagligen så är det ett missförstånd som ligger i grunden. Men det faktum att jag blivit kallad till ett möte, gör att jag känner otrolig ångest. Eller ja, jag vill kalla det ångest, men jag vet inte om det räknas som det. Jag kan inget om psykisk ohälsa, men borde verkligen läsa på om det. Men jag kallar känslan, klumpen jag nu har i magen för ångest. Min sorts ångest som fyller mig när känner att jag kanske gjort fel. Nu har jag övertänkt allt så mycket att jag inte ens vet om jag gjort något fel. Jag både längtar och fasar efter mötet där allt ska redas ut. 
 
Jag kommer tillbaka till frågan om rollen, vem får jag vara? Hur får jag känna? Hur ska jag agera? Samtidigt som jag skulle önska att jag kunde vara en Jesus och se alla, höra alla, hjälpa alla, så känner jag att jag inte alltid, alla timmar på dygnet orkar det. Gör det mig ovärdig prästyrket? Det här är tunga tankar och känslor och allt jag vill är att lägga det i Guds händer och hoppas att när jag vaknar imorgon så har klumpen i magen försvunnit. Jag önskar att tisdag eftermiddag kommer så fort som möjligt och att vi då kan reda ut detta till det bästa. 
 
 
Gud, i dina händer vill jag lägga mitt liv. 
Som dina händer vill jag handla. 
När jag inte gör det, hjälp mig inse mina fel.
Förlåt dessa samma fel, lär mig att möta. 
 
Gud, håll mina känslor i dina händer. 
Trösta den som behöver tröstas. 
Uppenbara för oss vad vi behöver förstå. 
Hjälp mig se hur jag kan hjälpa. 
 
Gud, håll min hand när jag ska prata ut. 
Ge mig modet att förstå en annan människa. 
Hjälp mig möta denna på ett bra sätt. 
Låt mötet bli lärorikt och värdefullt. 
 
Gud, lär mig vara dina händer på jorden. 
Uppenbara för mig, vad som är att vara din tjänare. 
Hjälp den som eventuellt kan förlåta, att förlåta. 
Omfamna oss i din frid och sänd oss att tjäna i din kärlek. 
 
Amen.
 
 

LINDGRN

  

 På något vis hamnar jag alltid här igen, denna gång är det dock två år sedan sist. Jag bloggade då om den magiska staden Uppsala. Lika förälskad som jag då var är jag fortfarande.

 

Om någon läser detta så kanske denne då undrar varför jag åter igen ger mig på detta utdöende fenomen? 

Ja det frågar jag mig själv också. Varför?

Jag vill ha en plattform där jag kan få ventilera vad jag känner och tycker. Där jag kan dela och spara minnen och tankar, upplevelser och bilder. Mest blir det nog, som förr, röriga texter som kommer direkt ur mitt huvud utan närmare efterforskning. Men det blir nog kanske en del predikningar och teologiska inlägg. Jag vet inte ännu om jag tänker mig en öppen blogg för allmänheten att läsa om mitt fantastiskt intressanta liv eller om detta bara blir en dagbok... den som läser får väl helt enkelt se!

 

När jag nu skulle starta denna blogg, hade jag först tänkt att jag skulle ta bort mina gamla inlägg från min senaste blogg och använda samma domän. Men sen blev det inte så. Och att hitta ett bloggnamn i en värld som inte längre är lika populär var svårare än jag trodde. Tillslut blev det: http://lindgrn.blogg.se mitt efternamn som jag är väldigt nöjd med. Men till poängen med detta stycke. Jag hittade då mitt första inlägg på min blogg innan denna (Jag har haft X antal bloggar innan, antagligen pinsamt många...) där hade jag gjort en beskrivning av vem jag var just då och jag tänker att det är säkert kul att läsa om två år. Alltså hur jag såg mig själv nu. Oktober, 2016. Så här kommer det. 

 

Vem är jag? 

Emmy Karolina Lindgren, en ung kvinna som är mycket nöjd med sitt namn, jag vet inte riktigt varför, men jag tycker bara det känns bra och bekvämt. 21 år är jag enligt mitt personnummer, det är dock sällan jag känner mig som 21, oftare äldre eller yngre. 14 eller 31, eller varför inte 43? Musik är fortfarande ett intresse, men det är inte där jag lägger min fritid. Jag är en människa med många bollar i luften, vilket syns tydligt i mitt schema. Jag är student, men främst är jag prästkandidat. Jag ska bli präst i Svenska Kyrkan och är antagen för Karlstad stift (något jag kan gå in mer på djupet kring i ett annat inlägg). Just nu pluggar jag dock mer procent lingvistik eftersom jag lever för det tecknade språket. När jag inte pluggar, vilket är ganska ofta, sitter jag i studieråd eller startar upp studiecirklar, stiftsgrupper eller skriver en andaktsbok, eller finns i det teckenspråkiga arbetet i Uppsala och Stockholm stift. Vad mer? Även om det går upp och ner och är tufft ibland så älskar jag verkligen livet. Jag älskar det nu jag får privilegiet att vara i. Jag älskar att stanna upp och bara lukta på livet, även om jag inte gör det så ofta. Jag älskar också att prata om mig själv, vilket blev PI tydligt i detta inlägg. Som avslutning i denna presentation och tidskapsel. 1 Tim 4:12. 

 

 

 

Så nu får väl du eventuella läsare vänta spänt på ett nästa inlägg. Det var allt för nu.

 

Puss o Kram och ha det bra!