lindgrn.blogg.se

Sociala medier blir ofta platsen för min privata självskapande själavård tror jag. När hela jag ryms av känslor, oavsett vilka, så vill jag skriva. Idag skriver jag om lite mörkare känslor, om att inte alltid orka agera som en Jesus och om känslor som är förbjudna. När inlägget var färdigt var jag osäker på om jag ville posta det. Om jag vågade. Jag vill bara försäkra er om att jag mår bra, orsaken till detta inlägg är säkert (som jag också skriver senare i inlägget) ett missförstånd. Ibland behöver vi få rätsida på vad vi känner för att kunna processa det. Välkommen in i mina tankar och känslor just nu, kvällen den femte april. 

.

 

Känslor och tankar som jag ganska ofta brottas med är om jag är för elak för att vara prästkandidat. Jag tänker på det faktum att jag bli avundsjuk på människor, att jag tycker att vissa människor är otroligt jobbiga osv. Jag känner att jag önskar att jag inte tyckte och kände så, men det är så svårt att älska alla. Omöjligt skulle jag vilja påstå. Men att jag borde försöka mer, brukar jag landa i.

 

Det är just dessa sortens fel känslor som jag brottas med ikväll. Jag vet inte om ni delar dessa samma känslor och upplevelser med mig. Men ibland finns det stunder och människor som jag inte orkar med. Jag orkar inte att utöver att prestera, fixa och leva, också söka kontakt med personer som jag inte riktigt funkar ihop med. Jag orkar inte lägga ner massa extra energi på denna person, om jag inte får gensvar, då ger jag ibland upp. Jag kan då välja att kanske inte alltid höra och se denne, vilket jag vet är otroligt elakt. Jag vet inte varför jag gör det, men jag vet att jag känner orkeslöshet. 

 

Måste jag vara överdrivet omhändertagande och trevlig mot alla jag möter? Antagligen är svaret på den frågan, JA. Men ni vet, ibland känner jag bara att jag inte orkar. Jag tycker inte och jag menar inte att vara elak, jag tror inte jag är det heller. Jag har då som oftast faktiskt försökt att bjuda in till samtal, jag har försökt att få med personen i fråga i gruppen eller arbetet. Men det blir också då svårt om personen i fråga inte själv hjälper till, då orkar jag inte alltid fjäska. Jag orkar sällan fjäska. Är det dock min uppgift att göra det ändå? Är det min uppgift som blivande präst, eller kanske bara som kristen, att alltid se till att alla är med oavsett om de inte gör något för att underlätta situationen? Det kanske det är. Jag har valt att använda mitt liv för att uträtta kristi handlingar på jorden och inte heller sprang Jesus runt och gav upp på människor?!

 

Detta är något som jag personligen behöver jobba på, det förstår jag, det vet jag. Jag har inga problem att göra det när jag jobbar, eller fungerar i egenskap av ledare av olika samanhang. Men när jag är "privatperson", när jag är student eller besökare någonstans. Då kan jag känna att jag inte orkar bära alla människor, och jag orkar inte spela. Jag slås av frågan, får jag inte ha en dålig dag? Får jag inte ha ett humör? Vad innebär det att vara präst? Innebär det att aldrig få känna annat än viljan att hjälpa? Är jag inte en bra kandidat för att jag inte alltid orkar?

 

Ytterligare en fråga att ställa mig är väl också om det ska finnas någon skillnad på mig som kristen eller prästkandidat och som det jag kalla för "privatperson"? Antagligen inte, kanske är det så att den linjen blir tunnare och tunnare och det innebär också mer jobb för mig. Att börja ändra mitt sinne och min inställning till saker och ting och människor. 

 

Jag lämnas med frågor efter kvällens känslor och samtal. Som det stod i mailet som upprörde mig, antagligen så är det ett missförstånd som ligger i grunden. Men det faktum att jag blivit kallad till ett möte, gör att jag känner otrolig ångest. Eller ja, jag vill kalla det ångest, men jag vet inte om det räknas som det. Jag kan inget om psykisk ohälsa, men borde verkligen läsa på om det. Men jag kallar känslan, klumpen jag nu har i magen för ångest. Min sorts ångest som fyller mig när känner att jag kanske gjort fel. Nu har jag övertänkt allt så mycket att jag inte ens vet om jag gjort något fel. Jag både längtar och fasar efter mötet där allt ska redas ut. 

 

Jag kommer tillbaka till frågan om rollen, vem får jag vara? Hur får jag känna? Hur ska jag agera? Samtidigt som jag skulle önska att jag kunde vara en Jesus och se alla, höra alla, hjälpa alla, så känner jag att jag inte alltid, alla timmar på dygnet orkar det. Gör det mig ovärdig prästyrket? Det här är tunga tankar och känslor och allt jag vill är att lägga det i Guds händer och hoppas att när jag vaknar imorgon så har klumpen i magen försvunnit. Jag önskar att tisdag eftermiddag kommer så fort som möjligt och att vi då kan reda ut detta till det bästa. 

 

 

Gud, i dina händer vill jag lägga mitt liv. 

Som dina händer vill jag handla. 

När jag inte gör det, hjälp mig inse mina fel.

Förlåt dessa samma fel, lär mig att möta. 

 

Gud, håll mina känslor i dina händer. 

Trösta den som behöver tröstas. 

Uppenbara för oss vad vi behöver förstå. 

Hjälp mig se hur jag kan hjälpa. 

 

Gud, håll min hand när jag ska prata ut. 

Ge mig modet att förstå en annan människa. 

Hjälp mig möta denna på ett bra sätt. 

Låt mötet bli lärorikt och värdefullt. 

 

Gud, lär mig vara dina händer på jorden. 

Uppenbara för mig, vad som är att vara din tjänare. 

Hjälp den som eventuellt kan förlåta, att förlåta. 

Omfamna oss i din frid och sänd oss att tjäna i din kärlek. 

 

Amen.