om att känna sig välkommen

Nervositeten fanns där när jag började, även om jag i söndags kände mig nöjd med predikan. Den kändes inte hundra procent när jag stod där sen. Men jag gjorde det, så gott jag kunde. Efteråt fick jag ett tack. Ett sånt artigt som man ger. 
---
Vid fikat blev jag helt överraskad. Jag uppmärksammades, tackades för min tid och välkomnades varm tillbaka. Som tjänstebiträde, som pastorsadjunkt. 
 
Att ens skriva det ordet: pastorsadjunkt. 
 
Ett leende sprider sig över mina läppar. Pastorsadjunkt. 
Just nu är det mitt favoritord tror jag. Just nu, i skrivande stund. 
 
Jag fick en present och ett kort och gick sedan till mitt rum. 
---
Där kom en av prästerna in och sa: 
"glittrande, det var glittrande. Du är bra."
Jag behövde det. 
---
En annan kollega kom sedan och stack in huvudet. 
"Jag glömde säga förut, tack för att du förklarar texterna. Jag gillar det. Det är inte så lätt att förstå, men du förklarar dem för oss vanliga dödliga. Tack."
 
Just nu, i alla kaoskänslor, var detta precis vad jag behövde!
 
 
 
Glittrande, det var glittrnde. 
 
 
 
2018.07.31

om gott förvaltarskap

I söndags, igår, predikade jag. Och ledde gudstjänst. I ett försök att använda denna blogg tänker jag att jag ska försöka posta mina predikningar här. Vilket är otroligt läskigt. Men här kommer den. Naket och klart som Marie Fredriksson skrev och jag sjöng på vigseln i lördags. 
 
.
.
.
 

Predikan 2018.07.29

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. 

Några dagar senare skapades också människan. Till Guds avbild, skapades vi. Gud välsignade oss och uppdrog åt oss att uppfylla jorden. När det var gjort var jorden fullbordad. Dagen därpå välsignades och var bestämd till vila. 

Hela vår grund som människor ligger i det här tror jag. Receptet på ett gott liv. 

  1. Veta att vi är skapade till Guds avbild. 
  2. Veta att Gud vill oss väl och ser oss alltid. 
  3. Veta att vi blev det sista att fullborda jorden tillsammans med alla djur och växter
  4. Veta att vilan är helig. Vi människor behöver varva ner då och då och ladda batterier. 

 Denna veckas tema är Goda förvaltare. När jag läste en gammal predikan jag skrivit på detta temat, skrev jag mycket om miljön och hur vi vårdar skapelsen. Men att vårda oss själva och livet är också att vårda skapelsen eftersom vi är en del av den. Och det är nog dit evangelietexten är på väg. 

Jag har brottats mycket med denna text under veckan, jag tyckte den var hemsk. Matteus ger oss ofta en utmanade Jesus tycker jag, en nästan fräck och nästan elak Jesus ibland. Hur kommer det sig? Jag tänker att det finns flera svar på den frågan och en av dem får vi genom att se till evangeliets tillkomsthistoria på ca 70-80-talet för dryga 2000 år sedan. Mottagarna var vana den judiska Guden som inte daltade utan som agerade. Det gör även Jesus här. Ett annat svar är vår tolkningskultur här i Sverige, som luthersk, svensk kyrklig kyrka år 2018. 

Vi har ofta en syn på Jesus som en Nallebjörnsjesus. En Jesus som tillåter allt och nästan curlar oss till frälsning. Kanske behöver vi den här lite hårdare Jesus som får oss på alerten och är vakna. 

Vad händer i dagens evangelietext? den tredje tjänaren får skäll för att denne grävt ner sin talent under jorden och inte gjort något med den. Ett ganska fegt alternativ. Eller ett säkert. Men koden han ännu inte knäckt är att vi behöver inte vara blyga för det vi fått (en talent i detta fall), utan istället ska vi sträcka på ryggen och använda vår talent och satsa den för att vinna desto mer sen. ”Var och en som har, han ska få, och det i överflöd” står det i texten. Om vi då applicerar denna liknelse på våra liv, på verkligheten. Vad händer då? 

För att börja med, en talent motsvarade ungefär en årslön, så det är en summa med mycket pengar. Nu har jag svårt att tro att Jesus drar denna liknelse för att visa på hur vi ska göra med våra sparpengar. Utan snarare pratar han om att någon fått något av väldigt högt värde och hur denne hanterar detta. Jag tänker att det kanske handlar om våra liv.  

Om gåvan i att som människa vara skapad till guds avbild, om gåvan från Jesus som dog på korset, om gåvan att vara kristna om gåvan, livet. 

Inte ska vi väl då kasta bort våra liv, vi ska väl ut och nyttja dem? Satsa på dem och vinna desto mer. tillbaka till raden jag nyss läste från evangelietexten: ”Var och en som har, han ska få, och det i överflöd”. Vi som människor och som kristna, har redan i det, grundförutsättningar för att få ut max av livet. Eller så förstår jag det i alla fall. 

Men huuuur, maxar man livet, hur ska jag satsa på livet. Vilka insatser ska jag göra? Det tror jag är olika för oss alla, för någon kanske det är att spela musik, för en annan att måla, för en tredje kanske att umgås med familj eller vänner, för en fjärde att jobba, bada, läsa, laga mat. Vad som. Det gäller att hitta guldklimparna i våra liv och låta oss få dem. För jag tror det är att satsa på livet. 

I den gammaltestamentliga texten idag berättas det om den sjunde dagen som är till för vila. Även Gud vilade, och Gud bestämde att vilan är helig. Varför anammar vi människor inte det. Vi lever i ett ständigt uppkopplat, ständigt stressfyllt liv, utbrändhet står på var och var annans cv över livet. Var gick det fel? När slutade vi bry oss om vilan? Kommer ni ihåg vad jag räknade upp för fyra saker i början? 

  1. vi är skapade till guds avbild
  2. Gud vill oss väl och ser oss alltid
  3. tillsammans med djur och växter fullbordar vi jorden
  4. vilan är helig

Mina vänner och jag som studerar pratar ofta om detta med vila och risken för utbrändhet. Vad är det som gör det så svårt att säga nej, vad är det som gör att det är lättare att råda en vän att växla ner än att själv göra det? 

Vi värdesätter andra människors liv före våra egna, nobelt men idiotiskt. Precis som de säger i säkerhetsinformationen på flygplanen, sätt på dig egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Vi människor behöver vilan och vi behöver våga satsa på våra liv. Finna de saker vi finner vila och glädje i och göra det. För när vi gör det tror jag vi maxar livet. 

(Livet är inte som en ärvd porslinsfigur som ständigt ska stå inlåst i vitrinskåpet - det är som duralexglasen vi kan tappa hur många gånger som helst som sällan går sönder. Använd livet, prova det, känn det). 

.

.

.

 

 

/ 2018.07.30 / 

om liv

Plötsligt stod det bara där. Som om någon pausat bilden, photoshopat in den och sedan tryckt på play. Ett rådjur. Jag minns inte längre vad som hände och vad jag lagt till i efterhand för att rationalisera. Jag tror jag tänkte det kommer springa. Det gjorde det inte. Mitt på E18. Från 100km/h till 0. Ett liv. Borta. 
 
Samtal till pappa. Vem ringer man? Jag såg en orange baner cirkulera i mitt huvud från när jag gick på körskolan. Skulle man ringa något speciellt? Man ringer inte polisen för något sånt här. Jo det gör man tydligen.
"Jag står på E18, jag har kört på ett rådjur, jag tror det är under bilen, jag vet inte, vad ska jag göra." Allt i en utandning. 
Kopplad till en kö. 
Jag står på E18, på en 100-väg. 
Inget svar. 
 
Jag lägger på.
Slår klumpigt. 
112
"Jag kom inte fram, de skulle koppla mig men kommer inte fram. Jag står på E18" 
"Vi har många samtal nu"
"Jag tror inte du förstår. JAG STÅR PÅ E18! I MIN BIL. PÅ E18"
"Jag kopplar dig via en annan central"
"Tack"
"Niklas"
Sen fick jag hjälp av Niklas som talade lugnt och proffesionellt till mig.  
 
Rådjuret hade slutat andas. 
"Den är död"
"Jag förstår, sånt här händer ofta. Det är okej. Hur mår du?" sa han
"Jaja, jag mår bra. Men jag är ledsen. Det är ju sorgligt, den är död. Rådjuret." 
"Det är okej, det viktigaste är att du mår bra" svarade han.
 
Tydligen skulle vissa liv vara mer värda än andra. Jag har många känslor inom mig. Ena stunden var jag apatisk. Okej kanske inte apatisk precis, men ni förstår. Sen var jag rädd. Jag var arg på de människor som körde som idioter förbi mig. Den som tyckte det var najs att ligga bredvid bussen som kom i faslig fart mot mig och inte kunde byta fil. Jag blev rädd igen. Nu dör jag. Nej inte nu heller. Men rådjuret. Fyfan. Jag är oskadd. Igen. 
 
När polis-Niklas intygat mig om att allt var klart och att jag fick åka. Sa jag att jag inte kunde precis nu. Han förstod och sa till mig att vänta lite. Sen fick jag åka. Ingen på plats. Bara jag. Ringde pappa igen. Han skulle komma. Bilen verkar fungera. Men jag var rädd. Rädd för att jag först inte kände något. Jag körde till närmsta rastplats för att komma av vägen och alla nära-döden-upplevelser. I shock som jag var snapade jag och berättade om händelsen. Antagligen en copingstrategi. Sedan dess har tre personer hört av sig. TRE. Jävlar vad många vänner man har ändå. TRE. 
 
Sen körde jag lite till för att pappa ens skulle kunna komma till min sida vägen. Då kom det, först då. Kanske en halvtimme efter smällen. Jag borde ha bett. Jag borde ha sjungit en psalm eller bett en bön eller välsignelsen. Jag borde gjort något. Så stod jag där på macken, bad om förlåtelse samtidigt som jag åter igen var arg på Gud för att ytterligare ett liv tagits från jorden. Förlåt.  
 
Ett liv, jag har tagit. Hjärtat slår hårt i bröstet. Jag har tagit ett liv. Det vackra vackra rådjuret. Jag hoppas du skuttar gott i himlen och äter gott, rikt vattnat gräs och gröna kvistar. Förlåt för att jag tog ditt liv.
2018.07.19