om att hålla tankarna i styr
Jag har hört Mia Skäringer prata om det här med mössan. Mössan som blir som ett skyddande lager mot tankarna i huvudet. Eller snarare att tankarna inte kan spåra iväg och leva sitt eget liv. Kanske vidare till att se en konsekvens som aldrig skulle kunna ske. Vilket bidrar till att du fastnar i dina egna tankar, att inget annat kan bli gjort.
Jag fattade inte grejen. - Jag tror det handlar om att jag inte använder mössa, inte ens på vintern. Jag gillar inte att den plattar till håret. Jag gillade det när jag var tonåring, det var coolt. Men det var också lite tryggt. Att få gömma sig bakom, under. Men jag fattade sen inte varför en vuxen människa skulle komma på tanken att ha en mössa på sig inomhus eller när det inte är kallt ute. Är det enbart ett modestatement?
Ordspråket: att hålla huvudet kallt. Säger ju dock tvärt om. Inte låtas gripas av panik. Men precis som ett par kalla händer så är det svårt att greppa vad vi har framför oss. Vi behöver tina upp för att ha full funktion. Är det kanske samma där under mössan. Den varma tryggheten, som inte släpper ut alla tankar i oändligheten. Där vi inte riskerar att fastna likt en heliumbalong som tappas under ett träd. Istället hålls de i styr. (Samtidigt som håret får en otroligt ful frisyr.) Tankarna som kan vara allt från ångest till förväntan. Det är inte bara av tunga känslor vi fastnar och låter oss styras, utan även av de andra.
Men tillbaka till aha-upplevelsen jag nyss hade. Jag städade och plockade upp en keps från golvet. Jag satte den på huvudet och tog någon skämtsam bild. För det är där jag är bekväm med en huvudbonad. Sedan glömde jag bort att jag bar kepsen. Jag fortsattte att greja och lyssna till Skäringer-Mannheimer-podden. Plötsligt slog det över mig. En känsla av trygghet. Som en behaglig famn som bara höll runt mig för att se till att ingen kyla, eller något ont kunde nå mig. Kepsen som nu satt lite längre ner skymde lite av min syn. Men jag hade inte märkt det. Det var skönt. Dels för diskbänkens starka ljus, men också av känslan att jag bara var. Bara är. Är den jag är, inget annat. Jag plockar upp ett vykort och läser en hälsning. Ler. Trygg under kepsens ljusa skärm, trots att jag är ensam. Lite som att jag gömmer mig för min egna ångest, min stress och min existens i den verkliga världen. Den som gör sig påmind så ofta jag öppnar min telefon eller dator. Men det blir hanterbart under kepsen. Jag tänker att jag kanske inte behöver bara längta till en framtid, jag kan leva i nuet också.
Jag får ofta en känsla och vill skriva, men så stör något. Något kommer i vägen och texten hinner inte hela vägen fram, till ett avslut. Men nu struntar jag i det och postar det ändå. Kanske öppet för att själv fortsätta. Leta efter röd tråd, eller avslut. Varsågod. Bloggen ska inte vara ett krav eller måste. Ändå ligger fler inlägg i utkast-korgen än i publicerat. Men här kommer ett som inte fick stanna kvar i utkastet, här lägger jag av mössan och låter inlägget fara ut i världen.
2019.02.04