om att ständigt bli förminskad och att faktiskt inte sälja frälsning

När vi var på fortbildningsresa med prästkandidater fick vi frågan: Vad bävar du för i din framtida roll som präst? 

"Att inte räcka till"
 
var ett svar ett annat var: 
 
"Att inte bli lyssnad på
 
Det andra av dessa svar verkade mina ledare inte riktigt förstå, utan de tolkade det som att det hade med att göra när människor inte håller med mig. Jag kan hantera att andra har andra åsikter än jag, det vet jag att de har. Precis som att jag inte håller med alla i allt. Men det främsta jag bävar för är ju att min åsikt inte ens betyder något. Inte ens är värd att lyssnas på.
 
Det händer lite då och då. Ett exempel från nu den senaste tiden. 
 
Som präststudent får man vid alldeles för många tillfällen: "klapp på huvudet" då någon ska berätta hur det egentligen ligger till. Det kan man/jag hantera i viss mån men när någon som inte är särskillt mycket äldre än mig, har varit präst i enbart en kort tid och som är ganska ny i stiftet ska se till att jag bli klappad på huvudet och förminskad. Då tänder jag till. 
 
"Vi avstår från dina tjänster" stod det i mailet. Jag säljer väl för fan inte frälsning på teckenspråk. Skarp skärpning svenska kyrkan och qvinns däri. Vi om några får inte hugga varandra i ryggen, eller varför inte i huvudet. Än mindre vi som blir kollegor om några år. 
 
Jag bävar inför att komma ut i ett yrke där någon ska klappa mig på huvudet och säga att jag har fel trots att jag är den som besitter kunskapen om just detta ämne vi pratar om, eftersom det är mitt jobb, vad jag får betalt för att göra. (Hjälp vad lång mening!) Bävar inför att förbli olyssnad på och förbisedd för mitt kön, min ålder, min dialek, mina nördämnen, min personlighet, mitt allt, mitt jag - trots att jag då har kragen att luta mig mot. Det bävar jag för. 
 
Bävar du? 
 
 
2018.11.23

om relationer som dör

Hur säger man till sin vän att man inte orkar vara vänner mer? Att man vill göra slut? Får man ens göra det? Är inte det typ som att bryta första budet: "Du skall icka hava några andra bästa vänner vid min sida." typ.
 
Hur säger man till någon att man inte längre vill vara vän med den personen? När man delat liv under en så lång tid som vi ändå har.
 
En annan vän berättade om löftet i vigseln och hur präster kan se på skillsmässor. Att "tills döden skiljer oss åt", likaväl kan vara kärleken som dör, snarare än kroppen, livet. Borde det då inte vara samma med vänskap? 
 
-
Jag orkar inte vara din vän.
 
Det ger mig ingenting, men det tar. 
 
Tömmer mig. 
-
 
En annan vän sa: Du ska inte behöva vara vän med någon som gör att du måste gå i själavård efter att du har umgåtts med. Det är inte vänskap. 
 
När ska man sluta kämpa? När är det dött? Jag vet inte, jag ber. Jag tror ändå att Gud tycker att det är okej om jag går. Men jag vet inte hur man gör. 
 
Kanske behöver jag inte förklara att jag inte orkar, istället skylla på att livet tagit olika vägar. Just nu behöver vi inte slå följe. 
 
Jag trodde sånt här var icke-problem när man blev vuxen. 
 
Men icke. Problemet kvarstår. 
 
 
20180829

om kritik

Det spelar ingen roll hur många lovord jag fått höra. Det är ändå den där onda kritiken som fäster sig. 
Precis som på motorvägen. Från 100 till 0, på bara några sekunder. 
Från glädjerus och stolthet till att känna mig värdelös. Jag vet väl i grunden att jag gör ett bra jobb. Men jag är urusel på att ta negativ kritik. Speciellt när den kommer ifrån gammla gubbar. Absolut, just, speciellt då. Jag blir förbannad, men mest blir jag ledsen. Känslan av att vilja spy ligger kvar och huvudet värker. Allt tack vare ett mail. 
 
Ibland så undrar jag. Gör det ont i dem? Gör det ont när en ung kvinna får vara bra på något? Antagligen, för det måste vara därför de tar sats och hoppas på oss. Hoppar och stampar, spottar och svär tills vi ligger där i jorden. Utbrända, uttorkade på arbets- och livskraft, deprimerade. Jag är så trött. 
 
 
2018.08.04