om kritik

Det spelar ingen roll hur många lovord jag fått höra. Det är ändå den där onda kritiken som fäster sig. 
Precis som på motorvägen. Från 100 till 0, på bara några sekunder. 
Från glädjerus och stolthet till att känna mig värdelös. Jag vet väl i grunden att jag gör ett bra jobb. Men jag är urusel på att ta negativ kritik. Speciellt när den kommer ifrån gammla gubbar. Absolut, just, speciellt då. Jag blir förbannad, men mest blir jag ledsen. Känslan av att vilja spy ligger kvar och huvudet värker. Allt tack vare ett mail. 
 
Ibland så undrar jag. Gör det ont i dem? Gör det ont när en ung kvinna får vara bra på något? Antagligen, för det måste vara därför de tar sats och hoppas på oss. Hoppar och stampar, spottar och svär tills vi ligger där i jorden. Utbrända, uttorkade på arbets- och livskraft, deprimerade. Jag är så trött. 
 
 
2018.08.04

om liv

Plötsligt stod det bara där. Som om någon pausat bilden, photoshopat in den och sedan tryckt på play. Ett rådjur. Jag minns inte längre vad som hände och vad jag lagt till i efterhand för att rationalisera. Jag tror jag tänkte det kommer springa. Det gjorde det inte. Mitt på E18. Från 100km/h till 0. Ett liv. Borta. 
 
Samtal till pappa. Vem ringer man? Jag såg en orange baner cirkulera i mitt huvud från när jag gick på körskolan. Skulle man ringa något speciellt? Man ringer inte polisen för något sånt här. Jo det gör man tydligen.
"Jag står på E18, jag har kört på ett rådjur, jag tror det är under bilen, jag vet inte, vad ska jag göra." Allt i en utandning. 
Kopplad till en kö. 
Jag står på E18, på en 100-väg. 
Inget svar. 
 
Jag lägger på.
Slår klumpigt. 
112
"Jag kom inte fram, de skulle koppla mig men kommer inte fram. Jag står på E18" 
"Vi har många samtal nu"
"Jag tror inte du förstår. JAG STÅR PÅ E18! I MIN BIL. PÅ E18"
"Jag kopplar dig via en annan central"
"Tack"
"Niklas"
Sen fick jag hjälp av Niklas som talade lugnt och proffesionellt till mig.  
 
Rådjuret hade slutat andas. 
"Den är död"
"Jag förstår, sånt här händer ofta. Det är okej. Hur mår du?" sa han
"Jaja, jag mår bra. Men jag är ledsen. Det är ju sorgligt, den är död. Rådjuret." 
"Det är okej, det viktigaste är att du mår bra" svarade han.
 
Tydligen skulle vissa liv vara mer värda än andra. Jag har många känslor inom mig. Ena stunden var jag apatisk. Okej kanske inte apatisk precis, men ni förstår. Sen var jag rädd. Jag var arg på de människor som körde som idioter förbi mig. Den som tyckte det var najs att ligga bredvid bussen som kom i faslig fart mot mig och inte kunde byta fil. Jag blev rädd igen. Nu dör jag. Nej inte nu heller. Men rådjuret. Fyfan. Jag är oskadd. Igen. 
 
När polis-Niklas intygat mig om att allt var klart och att jag fick åka. Sa jag att jag inte kunde precis nu. Han förstod och sa till mig att vänta lite. Sen fick jag åka. Ingen på plats. Bara jag. Ringde pappa igen. Han skulle komma. Bilen verkar fungera. Men jag var rädd. Rädd för att jag först inte kände något. Jag körde till närmsta rastplats för att komma av vägen och alla nära-döden-upplevelser. I shock som jag var snapade jag och berättade om händelsen. Antagligen en copingstrategi. Sedan dess har tre personer hört av sig. TRE. Jävlar vad många vänner man har ändå. TRE. 
 
Sen körde jag lite till för att pappa ens skulle kunna komma till min sida vägen. Då kom det, först då. Kanske en halvtimme efter smällen. Jag borde ha bett. Jag borde ha sjungit en psalm eller bett en bön eller välsignelsen. Jag borde gjort något. Så stod jag där på macken, bad om förlåtelse samtidigt som jag åter igen var arg på Gud för att ytterligare ett liv tagits från jorden. Förlåt.  
 
Ett liv, jag har tagit. Hjärtat slår hårt i bröstet. Jag har tagit ett liv. Det vackra vackra rådjuret. Jag hoppas du skuttar gott i himlen och äter gott, rikt vattnat gräs och gröna kvistar. Förlåt för att jag tog ditt liv.
2018.07.19