om liv

Plötsligt stod det bara där. Som om någon pausat bilden, photoshopat in den och sedan tryckt på play. Ett rådjur. Jag minns inte längre vad som hände och vad jag lagt till i efterhand för att rationalisera. Jag tror jag tänkte det kommer springa. Det gjorde det inte. Mitt på E18. Från 100km/h till 0. Ett liv. Borta. 
 
Samtal till pappa. Vem ringer man? Jag såg en orange baner cirkulera i mitt huvud från när jag gick på körskolan. Skulle man ringa något speciellt? Man ringer inte polisen för något sånt här. Jo det gör man tydligen.
"Jag står på E18, jag har kört på ett rådjur, jag tror det är under bilen, jag vet inte, vad ska jag göra." Allt i en utandning. 
Kopplad till en kö. 
Jag står på E18, på en 100-väg. 
Inget svar. 
 
Jag lägger på.
Slår klumpigt. 
112
"Jag kom inte fram, de skulle koppla mig men kommer inte fram. Jag står på E18" 
"Vi har många samtal nu"
"Jag tror inte du förstår. JAG STÅR PÅ E18! I MIN BIL. PÅ E18"
"Jag kopplar dig via en annan central"
"Tack"
"Niklas"
Sen fick jag hjälp av Niklas som talade lugnt och proffesionellt till mig.  
 
Rådjuret hade slutat andas. 
"Den är död"
"Jag förstår, sånt här händer ofta. Det är okej. Hur mår du?" sa han
"Jaja, jag mår bra. Men jag är ledsen. Det är ju sorgligt, den är död. Rådjuret." 
"Det är okej, det viktigaste är att du mår bra" svarade han.
 
Tydligen skulle vissa liv vara mer värda än andra. Jag har många känslor inom mig. Ena stunden var jag apatisk. Okej kanske inte apatisk precis, men ni förstår. Sen var jag rädd. Jag var arg på de människor som körde som idioter förbi mig. Den som tyckte det var najs att ligga bredvid bussen som kom i faslig fart mot mig och inte kunde byta fil. Jag blev rädd igen. Nu dör jag. Nej inte nu heller. Men rådjuret. Fyfan. Jag är oskadd. Igen. 
 
När polis-Niklas intygat mig om att allt var klart och att jag fick åka. Sa jag att jag inte kunde precis nu. Han förstod och sa till mig att vänta lite. Sen fick jag åka. Ingen på plats. Bara jag. Ringde pappa igen. Han skulle komma. Bilen verkar fungera. Men jag var rädd. Rädd för att jag först inte kände något. Jag körde till närmsta rastplats för att komma av vägen och alla nära-döden-upplevelser. I shock som jag var snapade jag och berättade om händelsen. Antagligen en copingstrategi. Sedan dess har tre personer hört av sig. TRE. Jävlar vad många vänner man har ändå. TRE. 
 
Sen körde jag lite till för att pappa ens skulle kunna komma till min sida vägen. Då kom det, först då. Kanske en halvtimme efter smällen. Jag borde ha bett. Jag borde ha sjungit en psalm eller bett en bön eller välsignelsen. Jag borde gjort något. Så stod jag där på macken, bad om förlåtelse samtidigt som jag åter igen var arg på Gud för att ytterligare ett liv tagits från jorden. Förlåt.  
 
Ett liv, jag har tagit. Hjärtat slår hårt i bröstet. Jag har tagit ett liv. Det vackra vackra rådjuret. Jag hoppas du skuttar gott i himlen och äter gott, rikt vattnat gräs och gröna kvistar. Förlåt för att jag tog ditt liv.
2018.07.19

Om nystarter.

Den 23 oktober 2016 skrev jag det första inlägget på denna blogg. Jag trodde då att jag skulle fortsätta. Men mer än några inlägg blev det inte. Jag har så otroligt många känslor och tankar inom mig att jag tror att jag skulle må bra av att skriva ner dem, få dem. Det spelar ingen större roll om någon vill läsa. Därför tänker jag nu (på natten den 1:e januari 2018) att jag i år ska försöka använda denna blogg. Detta är ett av mina nyårslöften. 
 
Ett annat löfte är att försöka gå och lägga mig vid 22-tiden på i alla fall vardagarna. Det kanske kommer att bli lättare att följa. 
 
Ett tredje löfte är att sätta mig själv först. Varför ska jag ha människor i mitt liv som inte får mig att må bra? 
 
Ett fjärde är att ta tag i det här med migränen och verkligen söka läkarvård för det. 
 
Ett femte är att ta tag i hälsan överlag. Jag behöver hitta en träningsform som fungerar. 
 
Ett sjätte är att ge bulletjournaling en ny chans. Jag tror jag kan må bra av att strukturera upp. 
 
Ett sjunde är att öva på och lära mig säga nej. 
 
 
2017 var inte ett dålgit år, det bar på många lärdomar, och många insikter. Men det bar främst på otroligt mycket lycka. Av 2018 önskar jag mer sådant. Mer lycka, mer nu, mer känna glädje och mer eget fokus på mig själv. 
 
//Over and out, en trött migränbakis Emmy. 
2018.01.01

Om att inse sina fel och brister

Det tog mig två minuter av programmet: Morgans mission innan jag kände mig så otroligt dum. Det jag skrev igår. Om att inte alltid orka vara Jesus. Nej, fel, gör om gör rätt! Ska jag icke-jesusa , då får jag minsann göra det bakom stängda dörrar ensam. Jag förstod snabbt in i programmet att det som jag inte anser är att kränka eller mobba på något sätt, det kan någon annan uppfatta det som. Jag hade alltså fel igår, eller svaret på min fråga om att inte orka Jesusa. Det finns inte. Eller alltså, som kristen bär jag ett ansvar. I det ansvaret får jag självklart ha en dålig dag, men det får inte gå ut över mina medmänniskor. 
 
Jag glömmer ofta bort detta. Jag tror det handlar om att jag ändå haft en otrolig tur i livet. Jag kommer från en familj med stabil inkomst, från ett lugnt samhälle. Jag var en lugn och snäll tjej som sällan (verkligen, ytterst sällan) gjorde några hyss, jag hade vänner. Jag var previligeriad. Jag var aldrig den populära, men jag var heller (framförallt) aldrig mobbad. Men blyg var jag. Även om det kanske är svårt att tro på idag. Jag är fortfarande i grunden en ganska blyg människa. Men jag har lärt mig hantera det. Eftersom jag lärt mig hantera det så glömmer jag ofta bort att andra inte resonerar på samma sätt. 
 
I sjuan hade jag tröttnat på att vara blyg och inte våga, så jag trotsade min blyghet och rädslan inför den. Jag orkade inte längre vara blyg så jag låtsades som om jag inte var det. Jag låtsades som att jag valt att gå min egen väg och spelade mig själv i rollen som självsäker där. Tror jag i alla fall. Jag var det i alla fall inte. Sen har det fortsatt. För mig finns det inget slippa undan om något är jobbigt eller jag är blyg. Det är bara att göra, försöka strunta i att jag är blyg. Det resulterar i att jag ser på världen utifrån ett citat från Bröderna Lejonhjärta: 
 
"Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort"
 
Dock behöver jag lära mig att inte alla lever efter samma motto. För att komma tillbaka till Morgans mission som jag pratade om i början. Kanske då att jag faktiskt kränkt människor som jag aldrig menat att kränka. Då kanske jag har väldigt rätt till den där ångestfylda klumpen i min mage. Men jag kan nu acceptera och förstår och be om ursäkt, för jag menade ju aldrig att få någon att eventuellt känna så. 
 
Vi kan då landa i det fina med att vara kristen. Att Jag trots att jag handlat på ett sätt som kanske inte är så kristeligt av mig, men ändå får lägga min handling i Guds händer. Och Gud i sin tur, hen förlåter mig. Nu är jag på gränsen till mina gammla blogginlägg. Virriga, ostrukturerade tankar och känslor virr om varr. Kanske bäst att sluta för ikväll. Jag avslutar därför detta inlägg nu med psalm 510. 
 
Innan natten kommer vill jag tacka, för den dag du gav, dem som jag mötte.
För ett liv som mognat något. Herre, vill jag tacka. 
Innan natten kommer vill jag tänka, på dem som nu ler, i kärleksglädje,
och på dem i ensamheten. Herre, vill jag tänka. 
Innan natten kommer vill jag bedja, för den jord vi fått, men smutsat, skövlat.
För den värld som väts av tårar. Herre vill jag bedja. 
Innan natten kommer vill jag lämna, allt tillbaks åt dig, att älska, värna.
Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel. Herre, tag emot det. .
 
Amen.