om att växa i rollen som människa och rollen som präst

Jag har varit ganska negativt inställd till PG - Pastoral Grundkurs - vilket är det jag går just nu på utbildningsinstitutet. Det är det halvåret man gör på halvfart vilket känns som en introduktion till slutåret. Det är allt från att plaska i dopskålen till att predika eller ha sånglektioner. Allt ryms på något sätt, fast i light-version. Klassen jag har är underbar, det bör poängteras. Vi har mycket "göra" och ännu mer "fundera över". Jag har inte reflekterat så mycket över vad denna tid har gjort hos mig. Men jag ser det nu, eller märker det, eller det kanske är samma sak. 
 
Jag var borta, kändes det som. Först var jag i Jerusalem i två veckor, sedan direkt vidare på praktik i Karlstad och sedan iväg en halv vecka till Rom. Det gick i ett och det kändes som att jag var borta från mitt liv. Som att jag pausade från där jag var innan jag åkte till Jerusalem och sedan tryckte på play igen. Eller snarare som att jag pausades men att världen fortsatte och när jag sedan tryckte på play på mig själv igen så var det annorlunda. Inte nödvändigtvis varken bra eller dåligt. Bara annorlunda. 
 
De senaste gångerna jag nu har jobbat med mitt teckenspråkiga arbete har jag verkligen fyllts av lust och energi. Det är tragiskt att säga att det är en förändring från förut. Jag tror att det beror på att man ibland fastnar i gamla hjulspår. Självklart kände jag lust och tyckte att det var kul, men jag tyckte kanske inte att det var så viktigt. Jag ska försöka förklara.
Jag har ofta tänkt att det spelar ingen roll vad jag gör. Att det inte är 100% på riktigt. Dels för att församlingarna sällan förstår att det jag gör är på riktigt och dels att jag själv inte har förstått. Det gick ganska fort när jag fick det här jobbet. Jag erbjöd mig att ha gudstjänster på teckenspråk eftersom ordinarie präst var sjukskriven. Jag hade då enbart predikat vid ett tillfälle i en teckenspråkig gudstjänst. Jag hade ett års språklig utbildning från SU och hade ju haft flera gudstjänster i olika församlingar. Men just teckenspråkiga, nej. Jag hade heller ingen som helst aning om hur det hade gått till innan mig. Vilket jag snabbt blev varse den hårda vägen. 
 
I mitt jobb har jag ingen riktigt titel, kanske prästkandidat med teckenspråkskompetens. Eller något liknande. I mitt mailsvar står det: Gudstjänster på teckenspråk. Det säger inte så mycket om mitt jobb. För Gudstjänster på teckenspråk kan vem som helst ha, egentligen. Det behöver man inte vara prästkandidat och teckenspråkig för. Det behöver egentligen inte vara någon med särskild teologisk kompetens. Så kändes det. Kanske inte ens en präst hade behövts. Det var inte det teologiska som stod i fokus. Det som jag älskar och brinner för och lever för. Det var sekundärt om ens det. Språket stod i centrum. Vilket inte var helt konstigt. Det var jag ganska beredd på. Men inte på alla diskussioner runt det. Dels om att jag var för teckenspråkig eller samtidigt inte tillräckligt. Dels att församlingar fortfarande inte kan förstå hur det fungerar att hålla gudstjänster på teckenspråk. Ibland tog det kanske mer än det gav. Men nu till varför jag vill skriva detta inlägg. Till växandet som bloggtiteln antyder om. Det har skett en förändring. Mycket ligger nog hos mig, men också hos mina församlilngar. De har nu lärt känna mig. Ett och ett halvt år har vi hängt ihop nu. De förstår när jag skojar de förstår när jag förklarar varför jag tecknar vissa saker på ett sätt och andra på ett annat. De förstår att jag är där för att jag vill bli präst. För att jag ska bli präst. Och för att Gud har placerat oss alla i samma detta möte. 
 
Jag har antagligen blivit lite bättre på pedagogik. Och de har tillit till mig och den pedagogiken. De är nyfikna på vad jag hittar på och de vill vara med och bidra. Gudstjänsten är äntligen vår tillsammans, inte bara min och tvång. Det är något vi alla vill. Vi tecknar tillsammans och vi ber tillsammans. Vi delar liv tillsammans och vi delar tid med Gud. 
 
Jag vet inte exakt vad som har hänt i mig. Kanske är det PG som startat något inom mig. Det där med att inse att jag faktiskt närmar mig något. Det där målet jag haft sedan snart åtta år sedan då jag insåg det. Jag ska ju bli präst. Varje gång det slår, slår det så hårt. Man har hört orden i Vår Fader förut, oräkneliga gånger. Jag har bett dem oräkneliga gånger. Det samma med välsignlesen. Men varje gång jag står inför någon av mina församlingar och tecknar: 
Herre välsigna och bevara oss. 
Herre låt ditt ansikta lysa över oss och var oss nådig. 
Herre se var och en av oss och ge oss din frid. 
I Faderns, Sonens, Heliga Andens namn. 
Amen. 
 
Så går det något genom min kropp. Det är en sån obeskrivlig glädje som gör att jag inte inte kan le. Det är som att jag känner Guds omfamnande händer på mina axlar. Känner rösten som säger: Du grejar det här, jag är med. Du är på rätt plats. Du är rätt. 
 
Det är obeskrivligt, så att skriva räcker inte. Men ungefär så. 
 
 
 
2018.12.15
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

om att ständigt bli förminskad och att faktiskt inte sälja frälsning

När vi var på fortbildningsresa med prästkandidater fick vi frågan: Vad bävar du för i din framtida roll som präst? 

"Att inte räcka till"
 
var ett svar ett annat var: 
 
"Att inte bli lyssnad på
 
Det andra av dessa svar verkade mina ledare inte riktigt förstå, utan de tolkade det som att det hade med att göra när människor inte håller med mig. Jag kan hantera att andra har andra åsikter än jag, det vet jag att de har. Precis som att jag inte håller med alla i allt. Men det främsta jag bävar för är ju att min åsikt inte ens betyder något. Inte ens är värd att lyssnas på.
 
Det händer lite då och då. Ett exempel från nu den senaste tiden. 
 
Som präststudent får man vid alldeles för många tillfällen: "klapp på huvudet" då någon ska berätta hur det egentligen ligger till. Det kan man/jag hantera i viss mån men när någon som inte är särskillt mycket äldre än mig, har varit präst i enbart en kort tid och som är ganska ny i stiftet ska se till att jag bli klappad på huvudet och förminskad. Då tänder jag till. 
 
"Vi avstår från dina tjänster" stod det i mailet. Jag säljer väl för fan inte frälsning på teckenspråk. Skarp skärpning svenska kyrkan och qvinns däri. Vi om några får inte hugga varandra i ryggen, eller varför inte i huvudet. Än mindre vi som blir kollegor om några år. 
 
Jag bävar inför att komma ut i ett yrke där någon ska klappa mig på huvudet och säga att jag har fel trots att jag är den som besitter kunskapen om just detta ämne vi pratar om, eftersom det är mitt jobb, vad jag får betalt för att göra. (Hjälp vad lång mening!) Bävar inför att förbli olyssnad på och förbisedd för mitt kön, min ålder, min dialek, mina nördämnen, min personlighet, mitt allt, mitt jag - trots att jag då har kragen att luta mig mot. Det bävar jag för. 
 
Bävar du? 
 
 
2018.11.23

om liv

Plötsligt stod det bara där. Som om någon pausat bilden, photoshopat in den och sedan tryckt på play. Ett rådjur. Jag minns inte längre vad som hände och vad jag lagt till i efterhand för att rationalisera. Jag tror jag tänkte det kommer springa. Det gjorde det inte. Mitt på E18. Från 100km/h till 0. Ett liv. Borta. 
 
Samtal till pappa. Vem ringer man? Jag såg en orange baner cirkulera i mitt huvud från när jag gick på körskolan. Skulle man ringa något speciellt? Man ringer inte polisen för något sånt här. Jo det gör man tydligen.
"Jag står på E18, jag har kört på ett rådjur, jag tror det är under bilen, jag vet inte, vad ska jag göra." Allt i en utandning. 
Kopplad till en kö. 
Jag står på E18, på en 100-väg. 
Inget svar. 
 
Jag lägger på.
Slår klumpigt. 
112
"Jag kom inte fram, de skulle koppla mig men kommer inte fram. Jag står på E18" 
"Vi har många samtal nu"
"Jag tror inte du förstår. JAG STÅR PÅ E18! I MIN BIL. PÅ E18"
"Jag kopplar dig via en annan central"
"Tack"
"Niklas"
Sen fick jag hjälp av Niklas som talade lugnt och proffesionellt till mig.  
 
Rådjuret hade slutat andas. 
"Den är död"
"Jag förstår, sånt här händer ofta. Det är okej. Hur mår du?" sa han
"Jaja, jag mår bra. Men jag är ledsen. Det är ju sorgligt, den är död. Rådjuret." 
"Det är okej, det viktigaste är att du mår bra" svarade han.
 
Tydligen skulle vissa liv vara mer värda än andra. Jag har många känslor inom mig. Ena stunden var jag apatisk. Okej kanske inte apatisk precis, men ni förstår. Sen var jag rädd. Jag var arg på de människor som körde som idioter förbi mig. Den som tyckte det var najs att ligga bredvid bussen som kom i faslig fart mot mig och inte kunde byta fil. Jag blev rädd igen. Nu dör jag. Nej inte nu heller. Men rådjuret. Fyfan. Jag är oskadd. Igen. 
 
När polis-Niklas intygat mig om att allt var klart och att jag fick åka. Sa jag att jag inte kunde precis nu. Han förstod och sa till mig att vänta lite. Sen fick jag åka. Ingen på plats. Bara jag. Ringde pappa igen. Han skulle komma. Bilen verkar fungera. Men jag var rädd. Rädd för att jag först inte kände något. Jag körde till närmsta rastplats för att komma av vägen och alla nära-döden-upplevelser. I shock som jag var snapade jag och berättade om händelsen. Antagligen en copingstrategi. Sedan dess har tre personer hört av sig. TRE. Jävlar vad många vänner man har ändå. TRE. 
 
Sen körde jag lite till för att pappa ens skulle kunna komma till min sida vägen. Då kom det, först då. Kanske en halvtimme efter smällen. Jag borde ha bett. Jag borde ha sjungit en psalm eller bett en bön eller välsignelsen. Jag borde gjort något. Så stod jag där på macken, bad om förlåtelse samtidigt som jag åter igen var arg på Gud för att ytterligare ett liv tagits från jorden. Förlåt.  
 
Ett liv, jag har tagit. Hjärtat slår hårt i bröstet. Jag har tagit ett liv. Det vackra vackra rådjuret. Jag hoppas du skuttar gott i himlen och äter gott, rikt vattnat gräs och gröna kvistar. Förlåt för att jag tog ditt liv.
2018.07.19