om att hålla tankarna i styr

Jag har hört Mia Skäringer prata om det här med mössan. Mössan som blir som ett skyddande lager mot tankarna i huvudet. Eller snarare att tankarna inte kan spåra iväg och leva sitt eget liv. Kanske vidare till att se en konsekvens som aldrig skulle kunna ske. Vilket bidrar till att du fastnar i dina egna tankar, att inget annat kan bli gjort.
 
Jag fattade inte grejen. - Jag tror det handlar om att jag inte använder mössa, inte ens på vintern. Jag gillar inte att den plattar till håret. Jag gillade det när jag var tonåring, det var coolt. Men det var också lite tryggt. Att få gömma sig bakom, under. Men jag fattade sen inte varför en vuxen människa skulle komma på tanken att ha en mössa på sig inomhus eller när det inte är kallt ute. Är det enbart ett modestatement?
 
Ordspråket: att hålla huvudet kallt. Säger ju dock tvärt om. Inte låtas gripas av panik. Men precis som ett par kalla händer så är det svårt att greppa vad vi har framför oss. Vi behöver tina upp för att ha full funktion. Är det kanske samma där under mössan. Den varma tryggheten, som inte släpper ut alla tankar i oändligheten. Där vi inte riskerar att fastna likt en heliumbalong som tappas under ett träd. Istället hålls de i styr. (Samtidigt som håret får en otroligt ful frisyr.) Tankarna som kan vara allt från ångest till förväntan. Det är inte bara av tunga känslor vi fastnar och låter oss styras, utan även av de andra. 
 
Men tillbaka till aha-upplevelsen jag nyss hade. Jag städade och plockade upp en keps från golvet. Jag satte den på huvudet och tog någon skämtsam bild. För det är där jag är bekväm med en huvudbonad. Sedan glömde jag bort att jag bar kepsen. Jag fortsattte att greja och lyssna till Skäringer-Mannheimer-podden. Plötsligt slog det över mig. En känsla av trygghet. Som en behaglig famn som bara höll runt mig för att se till att ingen kyla, eller något ont kunde nå mig. Kepsen som nu satt lite längre ner skymde lite av min syn. Men jag hade inte märkt det. Det var skönt. Dels för diskbänkens starka ljus, men också av känslan att jag bara var. Bara är. Är den jag är, inget annat. Jag plockar upp ett vykort och läser en hälsning. Ler. Trygg under kepsens ljusa skärm, trots att jag är ensam. Lite som att jag gömmer mig för min egna ångest, min stress och min existens i den verkliga världen. Den som gör sig påmind så ofta jag öppnar min telefon eller dator. Men det blir hanterbart under kepsen. Jag tänker att jag kanske inte behöver bara längta till en framtid, jag kan leva i nuet också. 
 
Jag får ofta en känsla och vill skriva, men så stör något. Något kommer i vägen och texten hinner inte hela vägen fram, till ett avslut. Men nu struntar jag i det och postar det ändå. Kanske öppet för att själv fortsätta. Leta efter röd tråd, eller avslut. Varsågod. Bloggen ska inte vara ett krav eller måste. Ändå ligger fler inlägg i utkast-korgen än i publicerat. Men här kommer ett som inte fick stanna kvar i utkastet, här lägger jag av mössan och låter inlägget fara ut i världen. 
 
 
2019.02.04

om året som gått

Jag längtar ofta till bloggen. Dels om att skriva om något jag känner eller upplever, tänker eller drabbas av. Men också efter att bara få dela liv och minnas dagar eller stunder som jag upplevt. 
Så nu tänker jag göra ett inlägg i sann blogganda. Som det var förr. En årsresume, som antagligen är lite för lång. Övergripande har det varit ett väldigt bra år. Några lärdomar jag tar med mig från året som gått är: 
- att Fucking Åmål - är otroligt sant. 
- att välja mina strider, eller ja, att det ibland är lika bra att lägga sig ner och låta dem sparka tills dem tröttnar och då resa mig stark i rustningen som är Gud och goda vänner. 
- att vänskap är svårt. 
- att aldrig låta någon se ner på mig för att jag är ung. (bibelord att leva efter och stärkas av som ung!)
- att fortsätta säga nej och fortsätta bli bättre på det. 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

2018.01.01 skrev jag något jag håller fast vid även detta år:  

Låt 2018 bli året vi kvinnor får ta plats, får vara egna individer som inte ska bära jordens ansvar på sina axlar. Låt 2018 bli året våra liv, vår frihet och vår personliga säkerhet blir ett faktum. Låt 2018 bli året våra röster får bli hörda. 

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
JANUARI
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Januari var en månad som präglades av nystarter och liv. Som så många gånger förr hade jag nämligen inlett det nya året med migrän och jag bestämde mig för att det var slut på det. Jag fick en läkartid och det konstaterades snabbt det jag vetat länge, jag har migrän. Mot det fick jag betablockerare som jag nu tar varje dag och jag har sannerligen fått ett nytt liv. 

 
Jag gick på föreställningen ”De redan frälsta” tillsammans med två vänner och förebilder i att vara människor. Vi skrattade och grät och instämde. Skrattade högt gjorde också mannen som satt bredvid mig och spreadade på bra med sin manspread. Samtidigt som han tittade mig för att se vad jag tyckte var roligt. Tur att vi alla där var de redan frälsta. 
 
En bild från januari är från när jag var på Louise och Julias 25 års fest och var utklädd till en energisk lokförare. Återigen slogs jag av hur fina vänner jag har. 
 
 
 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
FEBRUARI
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En månad som kantades av vänskap, bubbel och Stenström. En helt obegripligt fin kombination helt enkelt. Jag och Ida var på en nära spelning med Stenström som inte riktigt var som vi trodde. Men en fin kväll hade vi och kanske var det här på riktigt vår fina vänskap tog fart. En vänskap jag är oerhört glad över. 

Rent jobbmässigt hade jag det fint. Jag jobbade på i mina församlingar och var på mina första teckenspråkiga medarbetardagar, vilka jag i år är med och planerar och fixar med. 

En bild från februari, spelningen med Stenström. 

 
 
 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
MARS
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det största som hände var att jag såg till att samtalet med Alexandra Pascalidou under livet värt att leva teckenspråkstolkades. Som hörande med teckenspråkskompetens är det också mitt jobb att aktivt jobba för en mer inkluderande värld. Ingen teckenspråkig, vad vi såg, gästade oss, men hela sundstaaulan såg att Svenska Kyrkan i Karlstad stift aktivt jobbar med inkludering och kyrka på alla språk. Även nazisterna som försökte skrämmas såg det. 

Jag föreläste också om resan jag gjort ett halvår tidigare till Anafora och berättade om vänskaper och kommunikation över språk och landsgränser. 

Jag gjorde också min första riktiga tolkexamination vilket jag fick betyget A på. Något jag var och är väldigt stolt över. (speciellt nu när jag inte längre är kvar på utbildningen.)

En bild från mars är denna jag sparade ner och hade som bakgrundsbild på min telefon eftersom jag åter började läsa och fundera över Gösta Berlings saga. Denna gång via storytel med en bild från 1924 där Greta Garbo spelar Grevinnan Elisabeth. 

 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
APRIL
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sedan kom April och påsken där jag jobbade bredvid min förebild och vän, Karin. Vi hade två gudstjänster på påskdagen där jag predikade om hur kvinnor kan och att Gud har kallat kvinnorna och nu är vi här, redo för de uppdrag vi är kallade till. Dagen därpå var jag i fina Västerstrands församling där jag predikade om mötet i Emmaus. Inte visste jag då att jag senare under året skulle få upptäcka denna plats. En dröm som gick i uppfyllelse att få jobba på påsken. 
 
Efter påsken hann jag med en födelsedag och ett helt gäng examinationer och pm innan det var dags för en veckas tolkpraktik i Örebro. Jag gjorde då något modigt då jag bodde hemma hos två personer jag aldrig träffat förut. Jag insåg också att jag aldrig vill bli tolk, vilket slitgöra, eloge till dem som orkar. Präst räcker gott för mig. Och åh vad jag längtar. Jag passerade också 40 dagars-strecket på hur många kvarstående dagar på SU. 
 
Självklart firades också Valborg i Uppsala, vilket självklart var trevligt, som vanligt.
 
Bild från när jag och Mamma låg på en brygga på Jäverön och lyssnade på isen som sjöng: 
 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
MAJ
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Maj kom med solen och värmen. Fantastiskt. Jag minns att jag köpte lite för många goda kaffeor i solen. Ja just det, jag började dricka kaffe igen. 
 
Kristi flaxare firades på Jäverön tillsammans med fina fina Camilla och massa god mat och vin. Innan vi landade på ön svängde vi förbi Örebro i ett dygn. Det var otroligt fint. Soligt fint. Jag fick också årets första bränna. 
 
Maj fortsatte skina och min fina fina vän Maja gifte sig med sin Johnny och jag gick på mitt första bröllop (som gäst till en vän). Det var otroligt fint. Maja och vår vänskap är också något som verkligen har växt under året, vilket jag är otroligt tacksam över. Detsamma med den nya bekantskapen i Johnny. 
 
Utöver fest och sol, jobbade jag också och spelade in en informationstext på teckenspråk om den nya dataskyddsförordningen GDPR, vill man se den kan man göra det här och är man inte intresserad av det så kan man titta på denna bild på ett får från Jäverön:
 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
JUNI
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sedan kom sommaren och vilken sommar sedan. När allt var inlämnat och klart åkte jag och Nelly till det efterlängtade London där vi spenderade en vecka i sol och skratt och fina platser. När jag ändå var i England passade jag på att åka till Chelmsford över dagen, vilket är vårt vänstift. Tillsammans med Peter och Christine hade jag en otroligt fin dag och lärde mig mycket om våra stiftrelationer och om hur det är att vara kyrka där pengar inte är en självklarhet. 
 
Efter det hann jag med en Maggio-jazz i Uppsala i goda vänners samvaro innan allvaret började. Kollo -  med barn från 7-15 år, var en spännande utmaning. Midsommar följde och jag delade mycket antirassistiskt på facebook. Jag involverade mig till och med i fotbollen för att backa Durmas till en andra plats(?) i VM. 
 
Jag postade bilden som blev min mest gillade under året på instagram. Den beskriver väl hur året varit och hur jag hoppas nästa blir. Modigt. 
 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
JULI
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Juli fylldes av jobb i en helt fantastisk församling, Kristinehamn. Dit tror jag man borde skicka alla prästkandidater. Jag predikade och andaktade, umgicks med pensionärer och andra. Det var en fin och otroligt lärorik tid. Jag sjöng också på en vigsel, vilket fick mig att inse hur mycket av min sång jag tappat. (Men lugn, det gick helt okej).
 
Jag tillsammans med hela Sverige bad för regn över våra skogar som stod i brand. Helt fantastiskt nog fick vi det tillslut. Precis innna musikgudstjänsten, mitt ute på landen. Men det hindrade inte församlingen från att fylla kyrkan som nu andades förväntan. Jag hann förälska mig i två sekunder och det hann gå över. Jag fick prova på livet som guide och var med i tidningen. Jag mördade också ett rådjur med min bil. Jag hann med nästan allt. Badade gjorde jag också. 
 
 
Många känslor susade genom min kropp. Vilket man kan läsa av orden nyss. Vänskap blev ett otroligt viktigt ord. Både gamla och nya bekantskaper. En av dem är fina Nathalie, som jag egentligen känt sedan tidigare men kanske nu fick en ny kontakt med som också har växt sedan dess. Här är en bild på oss:
 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
AUGUSTI
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Augusti kom med något jag sällan upplevt, semester, eller rättare sagt, ledighet. Den var välbehövlig. Jag köpte en flaska vin och sov i en vecka sedan började jag krypa på väggarna och började jobba lite smått igen. I slutet av månaden återvände jag till mitt älskade Uppsala och påbörjade min 9:e termin på universitetet. Med två år till vigning var jag mer peppad än någonsin förut. Utvilad var jag också, vilket var en ganska ny och ovanlig känsla, men otroligt behövlig. 
 
Jag var solbränd och lycklig och hittade mitt gamla löshår från studenten. Jag insåg hur långt jag kommit och hur nära jag ändå är mitt mål. 
 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
SEPTEMBER
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
September kom med nya spännande utmaningar. Jag började en kurs i Lund och två i Uppsala. Lund förtrollade mig med sin skönhet och Uppsala med min klass. Jag påbörjade PG och kände en lättnad över en fin klass även fast nivån på lärandet var låg. 
 
Jag delade också irritationen med svenska folket om hur valet gick och väntar fortfarande på att de ska utropa ett nyval. Jag trodde aldrig i mitt liv att demokratin kunde slå ett såndant bakslag. Jag är rädd inför vad nästa val säger oss. 
 
Jag firade också den 27 september att det då var 60 år sedan man i kyrkomötet beslutade att kvinnor fick bli präster. HALLELUJAH!
 
En bild från september får bli en på vackra Lunds domkyrka: 
 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
OKTOBER
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I oktober blev nog den största händelsen det faktum att jag återvände till Jerusalem. Denna gång för två veckor. Det var underbart att hänga i värmen igen, och också att få hänga med min fina vän Mollie. Jag var egentligen där på kurs men lärde mig inget mer än att bordellerna låg vid barerna i antikens samhällen, (vilket jag lärde mig av en medstudent) och att judiska kvinnor aldrig knyter sjalen under hakan. Jag lärde mig också nästan helt att dricka öl. Det måste jag säga var nog min största bedrift. Jag såg också rummet där Selma bodde när hon skrev Jerusalem. Jag stod där nedanför och lyssnade klart på boken och njöt. 
 
Bilden från oktober får bli på mig och Jesus Kapernaum. Den symboliserar en lärdom från hösten, och den är att det viktigaste är att man mår bra. Här mådde jag väldigt bra. 
 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
NOVEMBER
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
November kom med kyla och rusk, och en fantastisk praktik i Norrstrands församling. Där jobbade jag tillsammans med en ny förebild, Eva-Lott. Efter tre veckor där åkte jag till Rom på fortbildning med prästkandidater från Karlstad stift. Där bodde jag med Annica som jag fick en helt ny kontakt med. Även hon en helt fantastisk stark kvinna och min förebild. Också även här en vänskap som jag hoppas fortsätta bära genom livet. Ett annat vackert minne var när jag dansade med en vän över ett torg fyllt av såpbubblor til livemusik från några farbröder som spelade lite längre bort. Lycka är det enda ord som ens kommer i närheten av att beskriva den studen. 
 
Resan till Rom var underbar och också slitsam. Det är mycket som blir verklighet. Jag skrev om det på bloggen för ett tag sedan. Om hur jag börjar finna mig i en roll. Om hur jag nu känner att jag är på väg. Om hur jag nu börjar närma mig. Rom, rent religiöst tyckte jag var lite jobbigt. Men som upptankning och vackerhet, var det det vackraste och mest fantastiska. Och MATEN. Den var så fantastisk att jag inte tog en enda bild på den. Istället får ni en bild på mig och Annica vid Fontana Di Trevi. 
 
När jag sedan återvände till Sverige och Uppsala hade jag varit ifrån mitt hem i nästan två månader. Det var svårt att komma i lunk igen. Men det var skönt och välbehövligt. Det har blivit tydligt att återhämtning inte är ett påhitt, utan något som även jag behöver ta på allvar. Jag är då glad åt alla vänner jag har som kan hjälpa mig med detta och påminna mig om detta. En av de vännerna är Ida som jag skrivit om tidigare och också Nelly. Vi tre var på en upptankande spelning med Sondre Justad i Stockholm. Det var magiskt. 
 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
DECEMBER
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag hamnade i tentaperioder. Muntor gånger två, den ena godkänd och den andra ett väl godkänt. Något jag inte riktigt kunde förstå. Men det var kul att känna att också jag var bra på något. Att alla dessa år av studier kanske ändå gett något. 
 
Jag var på konferens om sexuella övergrepp och minglade i ärkebiskopsgården. Jag var också på en helt magisk konsert med Ludwig, vi hörde Sven-Ingvars. Vi var yngst i salongen och kunde antagligen fler låtar än de flesta andra. Det var trevligt. Tillsammans med Ludde och Robert var jag senare också på julshow och fick lyssna till ytterligare bra musik. Jag opererade ut en andra visdomstand. 
 
Mitt i allt spelade jag in julevangeliet på teckenspråk och firade gudstjänst med mina döva pensionärer. Utöver det var jag ledig. Det var annorlunda men fint. Jag gillar ju egentligen julen. Eller rättare sagt, jag gillar inte det som inte är kristet med julen. Därför är det kanske inte helt konstigt att jag ofta runt mitten på december börjar få lite identitetskris. I år hanterade jag det inte genom att färga håret utan snarare genom att dricka vin och umgås med vackra pojkar och springa efter mitt hjärta. Men, modig var jag. Jag tror att jag insåg att jag inte måste vara 100% seriös alltid. Jag är också ung och dum. Eller kanske snarare, smart. 
 
 
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
 
I början av året skrev jag att jag önskade att det skulle bli kvinnornas år. Och det tror jag också det blev i mitt liv. Kvinnor jag mötte som betyder världen för mig. Kvinnor jag kommer bära i mitt hjärta alltid. Jag önskar det samma för kommande år. Att vi får fortsätta finnas. Att vi aldrig ska tystas och att vi aldrig ska förminskas. Kvinnor ska aldrig hugga kvinnor i ryggen, aldrig. Vi ska fortsätta vara modiga och möta livet med just mod och nyfikenhet. Vi ska stå enade mot patriarketet som härjarar kring oss. Mot rasismen, mot sexismen mot nazismen. Alla ska de ner. 
 
2018 var ett år då jag lärde känna mig själv desto mer. Jag lärde mig massvis bland annat: 
- att även jag behöver tid för återhämning.
- att jag är värdefull, fin och duktig. I jobb och övriga liv.
- att mina åsikter är lika viktiga som någon annans.
- att jag ska få må bra och att det är okej att inte alltid göra det. 
- att stå upp för mig.
- att jag verkligen är kallad till tjänst hos Gud. 
- att jag älskas av Gud.
 
 
 
 
Gud är god, Gud är större, Gud är kärlek. 
 
2019.01.02
 
 
 
 
 
 
 
 
 

om att växa i rollen som människa och rollen som präst

Jag har varit ganska negativt inställd till PG - Pastoral Grundkurs - vilket är det jag går just nu på utbildningsinstitutet. Det är det halvåret man gör på halvfart vilket känns som en introduktion till slutåret. Det är allt från att plaska i dopskålen till att predika eller ha sånglektioner. Allt ryms på något sätt, fast i light-version. Klassen jag har är underbar, det bör poängteras. Vi har mycket "göra" och ännu mer "fundera över". Jag har inte reflekterat så mycket över vad denna tid har gjort hos mig. Men jag ser det nu, eller märker det, eller det kanske är samma sak. 
 
Jag var borta, kändes det som. Först var jag i Jerusalem i två veckor, sedan direkt vidare på praktik i Karlstad och sedan iväg en halv vecka till Rom. Det gick i ett och det kändes som att jag var borta från mitt liv. Som att jag pausade från där jag var innan jag åkte till Jerusalem och sedan tryckte på play igen. Eller snarare som att jag pausades men att världen fortsatte och när jag sedan tryckte på play på mig själv igen så var det annorlunda. Inte nödvändigtvis varken bra eller dåligt. Bara annorlunda. 
 
De senaste gångerna jag nu har jobbat med mitt teckenspråkiga arbete har jag verkligen fyllts av lust och energi. Det är tragiskt att säga att det är en förändring från förut. Jag tror att det beror på att man ibland fastnar i gamla hjulspår. Självklart kände jag lust och tyckte att det var kul, men jag tyckte kanske inte att det var så viktigt. Jag ska försöka förklara.
Jag har ofta tänkt att det spelar ingen roll vad jag gör. Att det inte är 100% på riktigt. Dels för att församlingarna sällan förstår att det jag gör är på riktigt och dels att jag själv inte har förstått. Det gick ganska fort när jag fick det här jobbet. Jag erbjöd mig att ha gudstjänster på teckenspråk eftersom ordinarie präst var sjukskriven. Jag hade då enbart predikat vid ett tillfälle i en teckenspråkig gudstjänst. Jag hade ett års språklig utbildning från SU och hade ju haft flera gudstjänster i olika församlingar. Men just teckenspråkiga, nej. Jag hade heller ingen som helst aning om hur det hade gått till innan mig. Vilket jag snabbt blev varse den hårda vägen. 
 
I mitt jobb har jag ingen riktigt titel, kanske prästkandidat med teckenspråkskompetens. Eller något liknande. I mitt mailsvar står det: Gudstjänster på teckenspråk. Det säger inte så mycket om mitt jobb. För Gudstjänster på teckenspråk kan vem som helst ha, egentligen. Det behöver man inte vara prästkandidat och teckenspråkig för. Det behöver egentligen inte vara någon med särskild teologisk kompetens. Så kändes det. Kanske inte ens en präst hade behövts. Det var inte det teologiska som stod i fokus. Det som jag älskar och brinner för och lever för. Det var sekundärt om ens det. Språket stod i centrum. Vilket inte var helt konstigt. Det var jag ganska beredd på. Men inte på alla diskussioner runt det. Dels om att jag var för teckenspråkig eller samtidigt inte tillräckligt. Dels att församlingar fortfarande inte kan förstå hur det fungerar att hålla gudstjänster på teckenspråk. Ibland tog det kanske mer än det gav. Men nu till varför jag vill skriva detta inlägg. Till växandet som bloggtiteln antyder om. Det har skett en förändring. Mycket ligger nog hos mig, men också hos mina församlilngar. De har nu lärt känna mig. Ett och ett halvt år har vi hängt ihop nu. De förstår när jag skojar de förstår när jag förklarar varför jag tecknar vissa saker på ett sätt och andra på ett annat. De förstår att jag är där för att jag vill bli präst. För att jag ska bli präst. Och för att Gud har placerat oss alla i samma detta möte. 
 
Jag har antagligen blivit lite bättre på pedagogik. Och de har tillit till mig och den pedagogiken. De är nyfikna på vad jag hittar på och de vill vara med och bidra. Gudstjänsten är äntligen vår tillsammans, inte bara min och tvång. Det är något vi alla vill. Vi tecknar tillsammans och vi ber tillsammans. Vi delar liv tillsammans och vi delar tid med Gud. 
 
Jag vet inte exakt vad som har hänt i mig. Kanske är det PG som startat något inom mig. Det där med att inse att jag faktiskt närmar mig något. Det där målet jag haft sedan snart åtta år sedan då jag insåg det. Jag ska ju bli präst. Varje gång det slår, slår det så hårt. Man har hört orden i Vår Fader förut, oräkneliga gånger. Jag har bett dem oräkneliga gånger. Det samma med välsignlesen. Men varje gång jag står inför någon av mina församlingar och tecknar: 
Herre välsigna och bevara oss. 
Herre låt ditt ansikta lysa över oss och var oss nådig. 
Herre se var och en av oss och ge oss din frid. 
I Faderns, Sonens, Heliga Andens namn. 
Amen. 
 
Så går det något genom min kropp. Det är en sån obeskrivlig glädje som gör att jag inte inte kan le. Det är som att jag känner Guds omfamnande händer på mina axlar. Känner rösten som säger: Du grejar det här, jag är med. Du är på rätt plats. Du är rätt. 
 
Det är obeskrivligt, så att skriva räcker inte. Men ungefär så. 
 
 
 
2018.12.15