om att ständigt bli förminskad och att faktiskt inte sälja frälsning

När vi var på fortbildningsresa med prästkandidater fick vi frågan: Vad bävar du för i din framtida roll som präst? 

"Att inte räcka till"
 
var ett svar ett annat var: 
 
"Att inte bli lyssnad på
 
Det andra av dessa svar verkade mina ledare inte riktigt förstå, utan de tolkade det som att det hade med att göra när människor inte håller med mig. Jag kan hantera att andra har andra åsikter än jag, det vet jag att de har. Precis som att jag inte håller med alla i allt. Men det främsta jag bävar för är ju att min åsikt inte ens betyder något. Inte ens är värd att lyssnas på.
 
Det händer lite då och då. Ett exempel från nu den senaste tiden. 
 
Som präststudent får man vid alldeles för många tillfällen: "klapp på huvudet" då någon ska berätta hur det egentligen ligger till. Det kan man/jag hantera i viss mån men när någon som inte är särskillt mycket äldre än mig, har varit präst i enbart en kort tid och som är ganska ny i stiftet ska se till att jag bli klappad på huvudet och förminskad. Då tänder jag till. 
 
"Vi avstår från dina tjänster" stod det i mailet. Jag säljer väl för fan inte frälsning på teckenspråk. Skarp skärpning svenska kyrkan och qvinns däri. Vi om några får inte hugga varandra i ryggen, eller varför inte i huvudet. Än mindre vi som blir kollegor om några år. 
 
Jag bävar inför att komma ut i ett yrke där någon ska klappa mig på huvudet och säga att jag har fel trots att jag är den som besitter kunskapen om just detta ämne vi pratar om, eftersom det är mitt jobb, vad jag får betalt för att göra. (Hjälp vad lång mening!) Bävar inför att förbli olyssnad på och förbisedd för mitt kön, min ålder, min dialek, mina nördämnen, min personlighet, mitt allt, mitt jag - trots att jag då har kragen att luta mig mot. Det bävar jag för. 
 
Bävar du? 
 
 
2018.11.23

om att känna sig välkommen

Nervositeten fanns där när jag började, även om jag i söndags kände mig nöjd med predikan. Den kändes inte hundra procent när jag stod där sen. Men jag gjorde det, så gott jag kunde. Efteråt fick jag ett tack. Ett sånt artigt som man ger. 
---
Vid fikat blev jag helt överraskad. Jag uppmärksammades, tackades för min tid och välkomnades varm tillbaka. Som tjänstebiträde, som pastorsadjunkt. 
 
Att ens skriva det ordet: pastorsadjunkt. 
 
Ett leende sprider sig över mina läppar. Pastorsadjunkt. 
Just nu är det mitt favoritord tror jag. Just nu, i skrivande stund. 
 
Jag fick en present och ett kort och gick sedan till mitt rum. 
---
Där kom en av prästerna in och sa: 
"glittrande, det var glittrande. Du är bra."
Jag behövde det. 
---
En annan kollega kom sedan och stack in huvudet. 
"Jag glömde säga förut, tack för att du förklarar texterna. Jag gillar det. Det är inte så lätt att förstå, men du förklarar dem för oss vanliga dödliga. Tack."
 
Just nu, i alla kaoskänslor, var detta precis vad jag behövde!
 
 
 
Glittrande, det var glittrnde. 
 
 
 
2018.07.31