lindgrn.blogg.se

Det tog mig två minuter av programmet: Morgans mission innan jag kände mig så otroligt dum. Det jag skrev igår. Om att inte alltid orka vara Jesus. Nej, fel, gör om gör rätt! Ska jag icke-jesusa , då får jag minsann göra det bakom stängda dörrar ensam. Jag förstod snabbt in i programmet att det som jag inte anser är att kränka eller mobba på något sätt, det kan någon annan uppfatta det som. Jag hade alltså fel igår, eller svaret på min fråga om att inte orka Jesusa. Det finns inte. Eller alltså, som kristen bär jag ett ansvar. I det ansvaret får jag självklart ha en dålig dag, men det får inte gå ut över mina medmänniskor. 

 

Jag glömmer ofta bort detta. Jag tror det handlar om att jag ändå haft en otrolig tur i livet. Jag kommer från en familj med stabil inkomst, från ett lugnt samhälle. Jag var en lugn och snäll tjej som sällan (verkligen, ytterst sällan) gjorde några hyss, jag hade vänner. Jag var previligeriad. Jag var aldrig den populära, men jag var heller (framförallt) aldrig mobbad. Men blyg var jag. Även om det kanske är svårt att tro på idag. Jag är fortfarande i grunden en ganska blyg människa. Men jag har lärt mig hantera det. Eftersom jag lärt mig hantera det så glömmer jag ofta bort att andra inte resonerar på samma sätt. 

 

I sjuan hade jag tröttnat på att vara blyg och inte våga, så jag trotsade min blyghet och rädslan inför den. Jag orkade inte längre vara blyg så jag låtsades som om jag inte var det. Jag låtsades som att jag valt att gå min egen väg och spelade mig själv i rollen som självsäker där. Tror jag i alla fall. Jag var det i alla fall inte. Sen har det fortsatt. För mig finns det inget slippa undan om något är jobbigt eller jag är blyg. Det är bara att göra, försöka strunta i att jag är blyg. Det resulterar i att jag ser på världen utifrån ett citat från Bröderna Lejonhjärta: 

 

"Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort"

 

Dock behöver jag lära mig att inte alla lever efter samma motto. För att komma tillbaka till Morgans mission som jag pratade om i början. Kanske då att jag faktiskt kränkt människor som jag aldrig menat att kränka. Då kanske jag har väldigt rätt till den där ångestfylda klumpen i min mage. Men jag kan nu acceptera och förstår och be om ursäkt, för jag menade ju aldrig att få någon att eventuellt känna så. 

 

Vi kan då landa i det fina med att vara kristen. Att Jag trots att jag handlat på ett sätt som kanske inte är så kristeligt av mig, men ändå får lägga min handling i Guds händer. Och Gud i sin tur, hen förlåter mig. Nu är jag på gränsen till mina gammla blogginlägg. Virriga, ostrukturerade tankar och känslor virr om varr. Kanske bäst att sluta för ikväll. Jag avslutar därför detta inlägg nu med psalm 510. 

 

Innan natten kommer vill jag tacka, för den dag du gav, dem som jag mötte.

För ett liv som mognat något. Herre, vill jag tacka. 

Innan natten kommer vill jag tänka, på dem som nu ler, i kärleksglädje,

och på dem i ensamheten. Herre, vill jag tänka. 

Innan natten kommer vill jag bedja, för den jord vi fått, men smutsat, skövlat.

För den värld som väts av tårar. Herre vill jag bedja. 

Innan natten kommer vill jag lämna, allt tillbaks åt dig, att älska, värna.

Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel. Herre, tag emot det. .

 

Amen.