lindgrn.blogg.se

Jag har varit ganska negativt inställd till PG - Pastoral Grundkurs - vilket är det jag går just nu på utbildningsinstitutet. Det är det halvåret man gör på halvfart vilket känns som en introduktion till slutåret. Det är allt från att plaska i dopskålen till att predika eller ha sånglektioner. Allt ryms på något sätt, fast i light-version. Klassen jag har är underbar, det bör poängteras. Vi har mycket "göra" och ännu mer "fundera över". Jag har inte reflekterat så mycket över vad denna tid har gjort hos mig. Men jag ser det nu, eller märker det, eller det kanske är samma sak. 

 

Jag var borta, kändes det som. Först var jag i Jerusalem i två veckor, sedan direkt vidare på praktik i Karlstad och sedan iväg en halv vecka till Rom. Det gick i ett och det kändes som att jag var borta från mitt liv. Som att jag pausade från där jag var innan jag åkte till Jerusalem och sedan tryckte på play igen. Eller snarare som att jag pausades men att världen fortsatte och när jag sedan tryckte på play på mig själv igen så var det annorlunda. Inte nödvändigtvis varken bra eller dåligt. Bara annorlunda. 

 

De senaste gångerna jag nu har jobbat med mitt teckenspråkiga arbete har jag verkligen fyllts av lust och energi. Det är tragiskt att säga att det är en förändring från förut. Jag tror att det beror på att man ibland fastnar i gamla hjulspår. Självklart kände jag lust och tyckte att det var kul, men jag tyckte kanske inte att det var så viktigt. Jag ska försöka förklara.

Jag har ofta tänkt att det spelar ingen roll vad jag gör. Att det inte är 100% på riktigt. Dels för att församlingarna sällan förstår att det jag gör är på riktigt och dels att jag själv inte har förstått. Det gick ganska fort när jag fick det här jobbet. Jag erbjöd mig att ha gudstjänster på teckenspråk eftersom ordinarie präst var sjukskriven. Jag hade då enbart predikat vid ett tillfälle i en teckenspråkig gudstjänst. Jag hade ett års språklig utbildning från SU och hade ju haft flera gudstjänster i olika församlingar. Men just teckenspråkiga, nej. Jag hade heller ingen som helst aning om hur det hade gått till innan mig. Vilket jag snabbt blev varse den hårda vägen. 

 

I mitt jobb har jag ingen riktigt titel, kanske prästkandidat med teckenspråkskompetens. Eller något liknande. I mitt mailsvar står det: Gudstjänster på teckenspråk. Det säger inte så mycket om mitt jobb. För Gudstjänster på teckenspråk kan vem som helst ha, egentligen. Det behöver man inte vara prästkandidat och teckenspråkig för. Det behöver egentligen inte vara någon med särskild teologisk kompetens. Så kändes det. Kanske inte ens en präst hade behövts. Det var inte det teologiska som stod i fokus. Det som jag älskar och brinner för och lever för. Det var sekundärt om ens det. Språket stod i centrum. Vilket inte var helt konstigt. Det var jag ganska beredd på. Men inte på alla diskussioner runt det. Dels om att jag var för teckenspråkig eller samtidigt inte tillräckligt. Dels att församlingar fortfarande inte kan förstå hur det fungerar att hålla gudstjänster på teckenspråk. Ibland tog det kanske mer än det gav. Men nu till varför jag vill skriva detta inlägg. Till växandet som bloggtiteln antyder om. Det har skett en förändring. Mycket ligger nog hos mig, men också hos mina församlilngar. De har nu lärt känna mig. Ett och ett halvt år har vi hängt ihop nu. De förstår när jag skojar de förstår när jag förklarar varför jag tecknar vissa saker på ett sätt och andra på ett annat. De förstår att jag är där för att jag vill bli präst. För att jag ska bli präst. Och för att Gud har placerat oss alla i samma detta möte. 

 

Jag har antagligen blivit lite bättre på pedagogik. Och de har tillit till mig och den pedagogiken. De är nyfikna på vad jag hittar på och de vill vara med och bidra. Gudstjänsten är äntligen vår tillsammans, inte bara min och tvång. Det är något vi alla vill. Vi tecknar tillsammans och vi ber tillsammans. Vi delar liv tillsammans och vi delar tid med Gud. 

 

Jag vet inte exakt vad som har hänt i mig. Kanske är det PG som startat något inom mig. Det där med att inse att jag faktiskt närmar mig något. Det där målet jag haft sedan snart åtta år sedan då jag insåg det. Jag ska ju bli präst. Varje gång det slår, slår det så hårt. Man har hört orden i Vår Fader förut, oräkneliga gånger. Jag har bett dem oräkneliga gånger. Det samma med välsignlesen. Men varje gång jag står inför någon av mina församlingar och tecknar: 

Herre välsigna och bevara oss. 

Herre låt ditt ansikta lysa över oss och var oss nådig. 

Herre se var och en av oss och ge oss din frid. 

I Faderns, Sonens, Heliga Andens namn. 

Amen. 

 

Så går det något genom min kropp. Det är en sån obeskrivlig glädje som gör att jag inte inte kan le. Det är som att jag känner Guds omfamnande händer på mina axlar. Känner rösten som säger: Du grejar det här, jag är med. Du är på rätt plats. Du är rätt. 

 

Det är obeskrivligt, så att skriva räcker inte. Men ungefär så. 

 

 

 

2018.12.15