om att ständigt bli förminskad och att faktiskt inte sälja frälsning

När vi var på fortbildningsresa med prästkandidater fick vi frågan: Vad bävar du för i din framtida roll som präst? 

"Att inte räcka till"
 
var ett svar ett annat var: 
 
"Att inte bli lyssnad på" 
 
Det andra av dessa svar verkade mina ledare inte riktigt förstå, utan de tolkade det som att det hade med att göra när människor inte håller med mig. Jag kan hantera att andra har andra åsikter än jag, det vet jag att de har. Precis som att jag inte håller med alla i allt. Men det främsta jag bävar för är ju att min åsikt inte ens betyder något. Inte ens är värd att lyssnas på.
 
Det händer lite då och då. Ett exempel från nu den senaste tiden. 
 
Som präststudent får man vid alldeles för många tillfällen: "klapp på huvudet" då någon ska berätta hur det egentligen ligger till. Det kan man/jag hantera i viss mån men när någon som inte är särskillt mycket äldre än mig, har varit präst i enbart en kort tid och som är ganska ny i stiftet ska se till att jag bli klappad på huvudet och förminskad. Då tänder jag till. 
 
"Vi avstår från dina tjänster" stod det i mailet. Jag säljer väl för fan inte frälsning på teckenspråk. Skarp skärpning svenska kyrkan och qvinns däri. Vi om några får inte hugga varandra i ryggen, eller varför inte i huvudet. Än mindre vi som blir kollegor om några år. 
 
Jag bävar inför att komma ut i ett yrke där någon ska klappa mig på huvudet och säga att jag har fel trots att jag är den som besitter kunskapen om just detta ämne vi pratar om, eftersom det är mitt jobb, vad jag får betalt för att göra. (Hjälp vad lång mening!) Bävar inför att förbli olyssnad på och förbisedd för mitt kön, min ålder, min dialek, mina nördämnen, min personlighet, mitt allt, mitt jag - trots att jag då har kragen att luta mig mot. Det bävar jag för. 
 
Bävar du? 
 
 
2018.11.23