om nedräkningar

 
Idag är det 150 dagar kvar till vigningen. Det känns orimligt på så många sätt. Jag är inte redo, jag är inte vuxen, jag kanske fuskat mig ditt jag är idag, jag kanske fuskat mot Gud? Tankarna slår ibland och särskillt tydligt blir det när jag ser hur nedräkningen bara tickar ner och ner. De första gångerna jag slog in de två datumen jag då antog skulle bli något av mina vigningsdatum så var det över 1000 dagar kvar. Nu är det 150.
 
Kanske tycker ni då att jag är galen som har räknat ner så länge och som redan räknar ner? Jag tror det snarare är tvärt om, det är vad som får mig att inte bli galen. Det som får mig att vara kvar på jorden med båda fötterna grundade, nästan hela tiden. Det är en metod att hantera att det jag längtat till i snart tio år snart blir verklighet - med allt vad det innebär. 
 
Just nu, i skrivande stund, ligger jag i min säng och har tagit en paus från lägenhetssökandet, det är spännande och utmattande. Jag ser rum och tänker: Kan jag verkligen bo där? Och sen tänker jag: nej, det kan jag inte. Den perfekta lägenheten finns där ute någonstans, jag vet bara inte var än. 
 
Så istället för att behöva hantera disken eller det faktum att det är 150 dagar kvar till vigning ligger jag kvar ett tag till på sängen och kollar på några lägenheter till. 
 
Ha det fint. 
 
 
2020.01.09