lindgrn.blogg.se

Det blev tyst här igen. Men det är ju så den här bloggen lever. Några inlägg och sedan tyst och sedan några inlägg igen följt av ännu mer tystnad. Jag blir stoppad av mig själv många gånger för att jag har tankar om vad jag vill skriva vilket jag inte gör. Lite som Palle som skriver att det onda jag inte vill det gör jag och det goda jag vill det gör jag inte. Eller nej, jag kan inte jämföra mitt sporadiska bloggande med gott kristet handlande, så viktig är inte min blogg med sina få inlägg per år. 

 

Titeln antyder två saker, eller möjligen tre: 

I) Kaftaner

II) Vigslar 

III) och Ångest. 

 

Ångesten känner vi sedan i våras om jag då skrev om den, vilken i denna skrivande stund jag inte har den blekaste aning om. Mycket och litet har skett sedan dess. På ångestfronten har den minskats och används sådär slarvigt som jag gjorde innan jag kännt på den verkliga sådana. I den relation jag känner den nu är den en oro och en stress. MEN den antyder också i relation till Kaftanandet att jag faktiskt klarade min D-uppsats, vilket är ett helt annat inlägg än detta, och att jag kom in på slutåret. 

 

Så där är vi nu, slutåret. Präststudentens sista prövning innan vigning. Ett år med galningar likt mig själv, desto mer jag ifrågasätter andra desto mer funderar jag över vad andra ifrågasätter hos mig. - Jag är ju ändå ganska jobbig då och då. 

 

Skämt åsido. Kaftanletandet är igång och det är inte lätt, allt från modeller, till skräddare till kjolar till byxor till kvinnoförtryck till återvinnande av kvinnans roll i kyrkan. En kaftan är inte längre en kaftan. Jag stod ca 60 sekunder från ett totalt meltdown, hos Maria Sjödin och sa: Jag vill knappt bli präst längre för detta himla kaftanande. Nåväl, - oroa er inte!, Maria talade mig ner till jorden igen. Dock ingen kaftan är beställd, ingen varken design eller sömmerska bokad än. 

 

Den andra delen i min titel till detta inlägg antyder något om bröllop och mycket riktigt fick jag igår, söndag, in min alldeles första seriösa vigselförfrågan. En förfrågan från ett par jag aldrig skulle komma på att fundera över att de skulle vilja ha mig, men det vill de och så ska det bli. Hedrad och rörd landade jag åter på peppen inför prästeriet. 

 

Ångesten lämnar vi relativt okommenterad, jag sover dåligt och har ont i hela kroppen men det kommer senare. Nu ska jag sova för imorgon är det bara 258 dagar kvar till att jag är präst. 

 

Frid och kärlek. 

 

2019.09.23