lindgrn.blogg.se

Hej! 

I veckan som var hade min grupp gudstjänstansvar för två dagar. Det är sånt vi gör utöver vår utbildning och som tar mer tid än själva utbildningen. Det innebär att vi två av fyra dagar en vecka har hand om ev gudstjänst, middagsbön, morgonbön och middagsbön igen. I min grupp hade vi haft lite bortfall och pga schemakrockar skulle jag vara nästan ensam under tisdagen. Jag hade såklart min vän E med mig under tisdagen men som var nytillbakakommen efter tre veckors sjukskrivning så jag ville inte köra för mycket med henne. Själv hade jag legat i feber till och ifrån sedan fredagen och gick fortfarande mellan frossa och svettningar. 

 

Det som är underligt med dessa gudstjänstveckor är att de sprider en otrolig stress i våra liv - eller i alla fall mitt liv. Det är en otrolig prestationscentrerad händelse upplever jag. I vanliga fall har jag nästintill inga problem med att leda andakter och gudstjänster i vanlig församling, men så fort man ska göra det bland andra studiekamrater känns det apjobbigt. Så inför tisdagens bravader satt jag vaken till närmare 3 på morgonen för att skriva något klokt till morgonbönen. När jag tillslut gick upp ca tre och en halv timme senare hade jag närmare 15 sidor text men fortfarande ingen morgonbön. Så var det tills jag träffade mig vän E som hjälpte mig sortera och klistra ihop vad jag skulle använda. 

 

I detta fall så var det dels blockeringen att andra som är så himla bra och smarta och kan så mycket och kommer lyssna på ett annat sätt osv osv osv kommer lyssna men också det faktum att det fanns vissa förhoppningar på mitt innehåll. Som erfaren inom något som inte så många kan - teckenspråk - förväntas jag också vara förespråkare där i allt jag gör tydligen, för varje chans till snack är en chans till uppenbarelse för mina klasskamrater. Jag tycker självklart det är vettigt att berätta om och undervisa om teckenspråk och dövkultur, men var går gränsen - det är en mycket hårfin sådan upplever jag. För hörande som inte har kommit i särskilt mycket kontakt med teckenspråk tidigare så ser man inte den gränsen. Då är teckenspråk fortfarande, missförstå mig rätt, (enbart) något fint. Man vill gärna säga att alla är lika mycket värda och så även teckenspråket, MEN man vill inte gärna tumma på allt annat. Man får gärna teckna samtidigt som psalmerna för det ger ett extra perspektiv, men vi kan inte ha bara teckenspråk utan något som hörs för då förstår vi inte. Vi vill gärna "förstärka" svenskan med rörelser för det är "lättare att förstå då" och ja kanske är det det men då måste vi låta tecknen ta plats och vara ett språk också på samma villkor som den talade svenskan. Då behöver vi kanske pausa mitt i välsignelsen och vänta in nästa fras. Det är en fin gräns mellan att visa tecknspråk och få berätta om dövkultur och att man använder teckenspråk som prydnad för "det är ju så fint" och vi vill låtsas vara inkluderande.

 

Inkluderande användning av teckenspråk är att lära sig teckna i alla fall alfabetet för då kan du bokstavera om du behöver när du möter en döv. 

 

Inkluderande användning av teckenspråk är att undersöka vilken församling du har. Är något i behov av teckenspråk? Varför används det i så fall? 

 

Inkluderande användning av teckenspråk är att låta teckenspråket vara ett eget språk och låta tystnaden tala för sig. 

 

 

Jag känner mig kanske därför lite smutsig när jag "gav in" i vad folket önskade i min andakt. Kanske var det ändå inte fel, kanske var det ett steg i vägen för de som lyssnade att öppna sig för att förstå kulturen kring språket och dövkulturen och historien. Eller så har jag tummat på mina principer i onödan. Här är andakten i alla fall. Tecken användes när jag ger exemplen på öppna och knutna/slutna händer och de ord som är skrivna i versaler, så skriver man ofta TSP. 

 

 

 

---

Precis som igår tände vi ljuset som samlar oss till bön, möte med varandra och Gud. Jag berättade då att ljuset är en viktig symbol i den teckenspråkiga kyrkan. - det är också en förutsättning för kommunikationen och mötet. Jag tror att vi har mycket att hämta i det visuella uttrycket. 

Nyss sjöng vi

ÖPPNA ——— mig för —-DIN- — KÄRLEK 

VÄRLDEN BEHÖVA —MIG—

VÄRLDEN BEHÖVA DIN KÄRLEK 

STRÖMMA —genom—mig— —>

Utan att ha en lektion i teckenspråk med er så kan vi snabbt konstatera att alla tecken utom några få görs med öppna händer. 

 Öppna händer och öppna hjärtan. 

Sven-Erik som är lärare här på SKUI, berättade under en lektion att när barn föds så gör de det med knutna händer eftersom att de däri bär på en outsägligt rik gåva - och att det är vi medvandrare genom livet som ska öppna dessa händer så att gåvorna kommer fram. 

 Och jag tror det är en god symbol för hur vi kan öppna oss och våra liv för varandra och för Gud. 

Med knutna händer kan jag inte hälsa, skaka hand med den jag möter. 
Med öppna händer kan jag välkomna nya människor. 

Med knutna händer kan jag bryta eller förstöra. 
Med öppna händer kan jag laga eller säga förlåt. 

Med knutna händer kan jag vara elak eller slå. 
Med öppna händer kan jag stryka en kind och vara snäll. 

Vi går denna vecka i temat att lyssna i tro, hur vi gör det - ser nog olika ut och ett sätt kanske är att öppna våra händer och använda de gåvor som vi har fått av Gud. Jag tror att vi alla skulle vara överens om att lyssna i tro inte bara menar att höra i tro, utan det handlar om att öppna oss för tilltron till våra medmänniskor och till Gud. 

 I psaltalarpsalmens vers som vi fortsätter citera står det: Ta i nåd emot mina ord, mitt hjärtas bön till dig, Herre, min klippa, min hjälpare. 

Jag hör här en ofärdig tanke, som ännu inte helt har formulerats men det gör inget, för Gud hör och ser och känner redan vad som är våra hjärtans böner. Igår under mässan kände jag hur min röst aldrig hade klarat att hålla genom hela nattvardsledet så jag bad Elisabeth att vara mina ord och det var hon - hon var mina ord, och jag var hennes armar och tillsammans så delade vi ut vinet. Kanske är det ett sätt att lyssna i tro. I tilltro till att Gud sänder hjälp, klippor för oss att luta oss mot när vi behöver? 

Jag tror att vi idag behöver öva oss i att precis som Linnea predikade igår, det är inte: vi är vad vi gör, utan vi gör vad vi är. 

Vi är kallade till olika uppdrag i Guds namn, med alla våra olika uttryck och sätt. Till alla våra olika situationer. Vi har för att hitta det kallet lyssnat i tron, och vi fortsätter att göra det för att fortsätta framåt. Jag bär med mig den ständiga påminnelsen om att Gud kallar oss som vi är, inte till dem vi ska bli. I att vara dem vi är, formas vi här på SKUI till att bli goda medarbetare i församlingar och att där fortsätta lyssna i tro och hjälpa andra att göra det. Hjälpa andra att öppna deras knutna händer. 

OMSLUT mig med DIN KÄRLEK

VÄRLDEN BEHÖVA MIG 

VÄRLDEN BEHÖVA DIN KÄRLEK 

STRÖMMA genom mig.