om att kärleken nog faktiskt är allt

Det var längesedan jag var här, men för dig som tittar in säger jag, här kommer några ord från min sista morgonmässa jag hade i Norrstrand. För det är ju så att jag ska lämna mitt arbete som komminister i Norrstrands församling. Jag tror att det kommer komma mer ord och tankar om det senare. Men för nu. Mitt i världens kaos och brand, som vanligt. En gammal reflex om att få växa i det som är vi. 

 

Predikan 18 maj – 5 sön i påsktiden – Att växa i tro.

 

Kärlek, kärlek, kärlek är det jag läser i veckans texter. Jag kan inte låta bli att tänka på ett citat av Astrid Lindgren, när hon säger: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek, ännu mera kärlek – så kommer folkvettet av sig själv”. Och så vill jag nog tro att det är.

I söndags (15/5) konfirmerade jag 39 ungdomar i domkyrkan och kanske var det det som färgade mig när jag skrev denna predikan. För i mina öron, handlar ju texten om just de två sakerna. KÄRLEK och KONFIRMATION. Texterna handlar delvis om att bekräfta Guds kärlek till oss, men berättar också om kärleken som vi får och ansvaret att förvalta den. I oss själva och våra liv, och i relation till andra.

Just nu är det mycket konfa i huvudet, igår var jag med mitt arbetslag och tittade på vår lägergård inför sommarens grupp och pratade om innehåll. Vad är det viktigaste att skicka med en konfirmand? Jag kommer alltid tillbaka till samma sak: att oavsett vilka de är, eller blir – eller vad som händer dem i livet så kommer Gud alltid att älska dem. Det vill jag att dem ska veta, på riktigt. De får tvivla på precis allt, men inte på det. Inte på Guds kärlek till dem. 

Kanske är det mest därför jag tycker att texten och temat ”Att växa i tro” skriker KÄRLEK och KONFIRMATION för mig. Jag vet inte. Oavsett vad, så är det där jag stannar upp. I kärleken som grogrund för växandet som människa. Jag tror att precis som Astrid sa för så där 70 år sedan att ger vi barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig självt. Och kanske är det med kärlek som vi skapar en värld där vi kan växa i oss själva, men också som mänsklighet. Kanske är det i kärleken vi får näringen men också modet till att växa. Jag vill i alla fall tro det.

Jag tror också att vi behöver påminnelsen om kärleken i den värld vi lever i idag. Jag kommer ofta tillbaka till ett citat av Martin Luther King Jr som sa ungefär så här: Hat kan inte bekämpas med hat – bara kärlek kan göra det. För visst lär Gud oss att det är så. Det goda, det ljusa, kärlek är alltid starkare än det som är ont, eller mörkt eller hat. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Jag tror att det kanske är den påminnelsen vi behöver få. Men också att vi behöver påminna oss att Jesus faktiskt säger till oss att det inte är vi som utvalt honom utan han som utvalt oss. Kärleken är inte beroende av oss. Det är inte hur vi blir som människor som avgör om vi får del i den. Utan det är kanske den som gör oss till människor. För när vi slutar älska, vad blir vi då?

Galna maktfurstar som ignorerar liv? som bombar människors hem och mördar andra? Vad är vi då? Inte människor. Eller i alla fall inte dem människor som Gud sände ut med missionsbefallningen. Jag tror inte att vi kan vara fullständiga människor utan kärlek. För när vi ser på en annan människa utan kärlek, då ser vi också på Gud utan kärlek. Och det går inte. För Gud är kärlek.

Ofta som arbetande i kyrkan får man frågan - hur kom du in i kyrkan? Och dem flesta av oss svarar – någon såg mig. Någon gav mig en plats, gav mig en nyckel, gav mig ett ansvar. Det tror jag också är kärlek. Det tror jag är det dubbla kärleksbudet applicerat på världen. Det tror jag är att älska Gud. För jag tror ju att med öppenheten för varandra och viljan att släppa in varandra, kan det inte bli annat än kärlek. Då bygger vi kyrka och församling, och då bygger vi relationer och starka och kärleksfulla individer. Oavsett ålder. För vi slutar ju aldrig att växa. Vi når inte max, varken i vår mänsklighet eller i vår tro eller i oss själva. Det finns alltid utrymme för lite till. Vi kan inte begränsa växandet, det bara sker i oss.

Jag tänker att det kanske är det Jesus menar i dagens evangelietext när han säger det där med utvaldheten. Att var och en av oss, har fått det där ansvaret som jag nämnde. Alla har inte fått nycklar till församlingshem men vi fått kärleken. Vi har fått löftet från Gud som lovar att vara med, men också uppdraget att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar. Gå ut med kärlek och möta världen med kärlek. Evangelietexten avslutas med uppdraget: Detta befaller jag er: att ni ska älska varandra.

Ingen sa att det var lätt, inte ens Jesus. Snarare tvärt om, han bekräftade för oss att det kan vara riktigt svårt att älska. Särskilt dem som vi inte gillar. Men även dem ska vi älska. För kärlek är större än våra åsikter, kärlek är större än våra olikheter. Kärleken är Gud. 
2022.05.18. 

 

Och kanske passar denna text dig, även idag. 

Emmy 

2022.08.01