om att vara där det känns

Jag brukar slarvigt säga; "det känns att man lever" när det är något som är jobbigt, ansträngande eller speciellt. Ofta har det kanske en lite trött klang. Landar lite negativt. Men det är ju inte det uttrycket egentligen utstrålar. Det är ju lika mycket glädje, kärlek och positivitet. Egentligen. 
 
Att vara där det känns - oavsett hur. Det kräver ju ett jäkla mod egentligen. Det borde vara något att vara stolt över. Inte att höja sig själv och vara mallig. Men räta på ryggen, klapp på axeln - känn att du gjort något bra. Att våga vara där det känns. 
 
Denna helg har jag prästat mig en del. I lördags hade jag dop. Det var helt kaosigt och fantastiskt. Jag kände att jag kunde släppa handboken, vilket resulterade i att jag vände lite i agendan, men alla bibeltexterna satt. Tänk att jag tyckte att hon var så otroligt jobbig och fånig den där personen som vi hade på slutåret som skulle öva oss i tal. Men nu står jag ju här i kyrkan med bibeltexterna utantill. (Kanske hade jag känt samma över instiftelseorden om jag inte enbart varit präst i pandemi, men det kanske kommer). Det är något så otroligt häftigt när ett litet barn som jag träffat bara en gång förut sträcker sina armar mot mig för att bli döpt. Och som jag döpte. Handboken låg stängd på en stol en bit bort och jag döpte rätt från hjärtat. I den dopfunt där jag själv en gång blev döpt. Där Gud kallade mig. Det är mäktigt. Då kände jag att jag var i det som känns. Det som känns i livet, det som känns i hjärtat. Det som känns på riktigt. 
 
Idag, söndag jobbade jag också. Först mässa med Hoppets Gäng och MiniHopp och dövförsamlingen. Det var körigt och fullsatt. Det var innerligt. På kvällen sen hade jag min absoluta favoritform på gudstjänst. Nämligen kvällsmässa. Det hade blivit något knas i schemat så jag visste inte förens på onsdagen att jag skulle ha den. Jag skrev predikan sent och kände mig ganska oinspirerad, men ändå lite nöjd. Jag valde att predika på den gammaltestamentliga texten om Josef och hans bröder. En predikan som resulterade i att vi alla har förlåtelse att få. Att Guds förlåtelse inte känner några gränser. Jag hade också då skrivit några rader om detta med att känna, som jag här kanske vill utveckla lite. 
 
När jag förberedde mig och skrev predikan, läste jag ikapp om Josef. Jag insåg att jag inte precis mindes hans berättelse. Så jag läste om de komplicerade relationerna. Om osämja mellan bröder och jag läste om svek och förlåtelse. Men det som drabbade mig mitt i detta var att dessa texter vid flertalet tillfällen, skriver om Josefs tårar. Det finns säkert någon textlig förklaring, eller kontextuell förklaring, men jag vill inte ha den nu. Jag vill fokusera på att tårarna, känslan, att känna. Att våga vara där det känns. Där Gud ständigt befinner sig med oss. Mitt i smeten. Där det händer, där det bränner till, där det känns. Där står Gud med oss. 
 
Därför är det kanske mitt viktigaste uppdrag i prästandet, att ständigt vara där det känns. Där det känns att man lever. Inte i utkanten av orken-betydelsen då utan i det där tillståndet där det känns. Där jag ber en särskild förbön för någon som gått ur tiden för länge sedan. Där mer än halva församlingen består av dessas släkt. Där då kvinnan som skällde ut mig så till den grad att jag grät i två timmar, första gången hon mötte mig, nu stod bredvid mig och vågade be. Där hon fick växa framför mina ögon i sitt uppdrag att dela ut vinet och be en tackbön. Där det känns. Där jag får se ögon fyllas av tårar för att de blir berörda att det finns de som brinner för de barn och andra som är annorlunda. Där, då Gud är så närvarande att allt jag kan göra är att känna. Att vara där det känns - i livet, i hjärtat, i upplevelsen, i mig själv och i Gud. 
 
Med det ska jag sluta knappa på datorn och sluta ögonen. Imorgon ska jag känna för fullt hur fantastiskt det är med sovmorgon och ledig måndag. Tack Gud för detta liv, för dessa möten och för oss. 
Amen. 
 
2021-10-31