lindgrn.blogg.se

Nu ska jag skriva om det viktigaste som någonsin hänt mig. Om hur och när jag blev prästvigd.  Jag har tänkt i flera dagar nu att jag borde skriva medans det är färskt, och när min vän U sa att hon läst bloggen kände jag att NU var tiden. Så här kommer det. Hur det var att bli präst - de sista veckorna. 

 

Veckorna har bara runnit iväg. Efter VFU-perioden gick undervisningen på SKUI över till att ske digitalt. Första veckan chockade oss, då den höll god kvalité och kändes planerad. Därefter gick det ganska mycket utför. Dagarna spenderades genom att sitta vid en skärm och lyssna till tankar som ännu inte formulerats förens knapp i uttalsstunden. Fler och fler småuppgifter kastades in i sista sekund och ändrades hela tiden. Det var varken en nyttig eller inspirerande studiemiljö. Samtidigt närmade sig allt. Datumet för sista inskickning av prästexamenspm:et, prästexamen och prästvigningen. Ju närmare den 7 juni jag kom, desto längre bort kändes det, samtidgt kände jag mig mer och mer tom. Som om jag vore avstängd, avtrubbad. Det oroade mig. 

 

Tisdagen 2 juni - jag och mamma åkte till Kumla för att hämta min kaftanett. Sedan dess vet jag inte hur många gånger den provades innan vigningen. 

 

Fredagen 5 juni - prästexamen, jag hade letat febrilt efter min löskrage - vilken var helt borta (och fortfarande är) och tillslut kommit på att jag kunde låna en av en vän. Vi skulle nämligen fotas för stiftets hemsida. Detta görs medan domkapitlet sitter och beslutar om vi verkligen ska få bli präster. Men innan vi tar oss dit behöver vi prata om prästexamen. Vi hade fått läsa boken Människa och kristen - en bok om Irenaeus en bok av Gustaf Wingren. Vi skulle skriva en recension på boken till ett "församlingsblad" och betygsätta den och berätta om minst tre insikter som den gett oss. Min text kan ni läsa i ett inlägg längre ner. Det var lite pirrigt innan men det gick bra och jag tror att det inte ens hann gå två minuter innan de hade ett beslut. Vi två, jag och Kenth var godkända och Anna-Greta, som inte prövades men som skulle mottagas fick också "godkänt". 

 

Lördagen 6 juni var inget som vanligt. Vanligtvis har man övning inför söndagen och mässa och middag hos biskopen denna dag, men på grund av Corona så blev inte det heller. Istället hade jag en egen middag, jag bjöd med min handledare och min vigningsassistent tillika några av de bästa och finaste människor jag kännner och när vi ändå är på det temat så var självklart min bästa vän E med och hennes andra hälft. Vi åt på restaurang och hade det trevligt. 

 

Under dessa dagar provade jag kaftanen oräkneliga gånger. Jag var rädd att den inte skulle passa eller så. Men aldrig såg den fullt så "jag" ut som den gjorde på söndagsmorgonen den 7 juni då jag spelade in den sista hälsningen av nedräkningar på instagram. Jag plockade upp vigningsassistent K och åkte mot kyrkan. Himlen var som ett konstverk av Lerin och som inspirerat av vilket kapitel som helst av Lagerlöf. Himlen såg ut att blåsa upp till storm. Vi parkerade och gick in i kyrkan. Där var jag väldigt spänd och hade känslan av tomhet ekandes inom mig. Tänk om jag inte känner något. Jag kände mig så där gråtig och inte alls särskillt "pepp" på att jag snart skulle bli präst. För skulle jag verkligen det? Vi gick igenom gudsjtänsten och jag strosade runt i min älskade kyrka. Jag insåg att platser som skulle vara reserverade, var det inte och en mindre panik utbrast inom mig. Men stöttande, nu kollegor, hanterade det och mig och allt löste sig. Klockan närmade sig elva och det var dags att klä sig inför gudstjänst. Det var fint. Jag och Kenth knöt tillsammans våra rep runt midjorna och jag tittade på min mobilskärm en sista gång. Ett vackert meddelande från en kursare gjorde så att ögonen fylldes upp tillfälligt, sedan slutade jag läsa och satte åter mobilen i flygplansläge och gick upp och ställde mig i procession. 

 

Klockorna ringde och vi började gå. Anna-Greta först och jag och Kenth efter. Det blåste. Innan dörrarna öppnades klämde jag Kenths arm och sa: "Fattar du att snart blir vi präster?!" När jag stod där och hörde introorgelspelet var det som att känslor exploderade och jag gjorde allt för att inte bryta ihop. Någon tår smög sig ner för min kind och vi nådde koret. Jag neg inför altaret som jag alltid gör och satte mig. Sen känns det som att allt tog fem minuter. 

 

Jag kämpade fortfarande mot tårarna och känslorna i första psalmen jag gjorde fram till att Sören vinkade fram oss i sitt vigningstal, då lät jag tårarna komma, för jag visste att det var inte långt kvar tills att jag äntligen skulle få bli präst. Så kom löftena och jag minns att jag önskade att vi hade övat tidigare på att säga "ja" unisont. Vi fick sedan bekänna att vi  med Guds hjälp och i förströstan på Guds nåd ville leva enligt dessa löften. Sen var det trosbekännelse och sen fanns inget stopp på mina tårar. De bara rann och rann och jag lät dem. Jag minns att jag tänkte, ska jag lägga min hand på Kenth i handpåläggningen, men gjorde det inte. Istället försökte jag samla mig. Sen var det min tur. Om än omöjligt så strömmade nu tårarna ur mina ögon, jag klarade inte att titta på Sören. Men sen gjorde jag det, det lilla jag såg genom tårarna. Han tog tag i mina axlar och gav mig en blick som sa: "Allt är bra". Jag kände Ks hand på min axel och jag kände mig buren och välsignad. 

 

Jag gråter när jag skriver detta för det var så stort. Det är så stort. Sen vänder vi oss om och får ta emot de församlades applåder och jubel, då minns jag bara kärlek. När de fortfarande applåderade viskade jag till Kenth: Är det inte läge för en highfive? Han instämde och vi highfiveade. (Kom ihåg vem som startade det liturgiska momentet, haha!) 

 

Jag lyckades samla mig någorlunda och fick dela ut brödet till min familj och mina gäster. Det var med en hes och viskade röst som jag för första gången som präst sa orden: "Kristi kropp för din utgiven." och åter igen rann tårarna. Vi blev sedan välsignade av Sören och gudstjänsten var slut. Vi gick ut. Jag och Kenth hamnade på fel platser i tåget men lyckades byta genom ett litet danssteg. Sen var det glädje och kärlek hela vägen. När vi kommit ut hörde jag hur de började sjunga härlig är jorden. Så stod vi där och fotograferna fotade. 

 

Snart kom min mamma upp och gav mig den viktigaste presenten, ett Margit-Sahlin-kors som jag nu burit var dag sedan vigningen. Jag intervjuades av NWT och vi fotades för blotta livet. Därefter var det mottagning och jag fick ytterligare en av de vackraste gåvor man som präst (eller diakon för den delen) kan få; en egen stola, precis gjord för mig med olika symboler. Växandet i tro och relation till Gud, Korset för Jesus liv, död och uppståndelse, samt teckenspråkshänderna, samt en linneväv längst ner för att alltid bära Värmland med mig. 

 

Tack till alla er som gjorde denna dag möjlig och så fantastiskt. Tack alla ni som firade från olika håll i Sverige och tack alla som burit och bär mig i bön. 

 

 

/ Emmy Lindgren, präst i svenska kyrkan. 

 

2020.06.10.