om vad som egentligen är prästuppgifter

Det känns alltid motigt, det första inlägget på länge. Men nu kommer det, om något helt vardagligt och vanligt och samtidigt gigantiskt stort. 
 
Ibland kommer tanken som går över snabbt, nämligen den att jag skulle vilja undervisa blivande präster. Inte för att jag är briljant eller överdrivet kunnig på några sätt. Utan bara för att jag skulle vilja ta ner några av dem tillbaka på jorden. Inte som i att sänka dem utan mer påminna om vad vi präster egentligen ska göra. Det är ganska kaxigt ändå. Men låt mig förklara. 
 
Min kompis C, hon brukar säga att det finns två spår i kyrkan, eller i alla fall två huvudspår. Det finns Jesus-spåret och så finns det elit-spåret. Allt för många av de som jobbar kör i elit-spåret. Det handlar då simpelt förklarat om prestation och självupphöjande och kanske ekonomisk vinning snarare än att faktiskt vara kyrka. Och vad menar jag då med att vara kyrka? Jag menar det vi är när vi faktiskt gör så som svaret på frågan WWJD är. (What Would Jesus Do). När vi funderar över hur Jesus faktiskt hade gjort i situationen. När vi funderar över vad Gud faktiskt kallar oss att göra. Jag kan med rak rygg påstå att det aldrig är att agera på ett sådant vis att människovärdet inte tillgodoses, eller där prestige går före välmående eller ens mötet.
 
Det här inlägget spårade snabbt. Det var inte det här jag tänkte skriva om, men nu kände jag nog att jag ändå fick chansen att undervisa lite ändå så jag gör nog det. Eller i alla fall försöker. 
 
För det är det här jag vill komma åt. Hur vi är präster och hur vi är kyrka. Tanken idag tändes av att en farbror frågade mig om jag kunde slänga lite papper åt honom när jag passerade honom i kyrkbänken innan begravningen skulle börja. Han såg lite besvärad ut och ursäktade sig med ord i stil med: jag förstår att det inte är sånt präster gör vanligtvis. Jag log mitt sannaste leende och svarade, jo jag är en sån präst som gör lite av allt. 
 
För det är här det annars blir farligt. När vi har präster som är för bra för vissa uppgifter. Eller som är för högt upp för att ens kunna sänka sig så lågt att slänga ett papper - för det är inte en typisk prästuppgift. 
 
Men är präster så fåfänga då, Emmy? Kanske du tänker och svaret är: ABSOLUT! Det räcker att jag ser på min egen klass under slutåret. Jag skulle kunna räkna upp minst fem bara nu på rak arm av 30-talet studenter som vi var i klassen. Personer som tyckte att vara präst var enbart vissa saker. De skulle aldrig stå i ett storkök och köra diskbackar, kanske kunde de sätta på kaffekokaren, men knappt det för det var uppgifter som var under dem. Det var inte det de hade studerat på universitetet för. Och rent krass, nej det är inte det vi studerar på uni för. Det är det vi har vårt allmänna kristna beteende till. Det ligger i att vara en anständlig människa.
 
Jag kanske överdriver en smula, men det var precis det här intrycket de gjorde på mig under det år vi studerade ihop. Jag har tyvärr svårt att se att de är helt andra personer ute i församlingarna. Men jag hoppas jag har fel! Detta är i alla fall något jag skulle undervisa om. Att vara präst är absolut alla de uppgifter som åligger en präst, men det är också allt det där andra som ryms i mellanrummen. Alla de där små sakerna som man kanske inte tänker har någon som helst betydelse men som betyder hela världen för någon. 
 
Vi hade en fin begravning tillsammans idag. Jag höll tårarna tillbaka när den duktiga unga solisten sköng strövtåg i hembygden. Det var så vackert. Hans röst var helt magisk, så len och vacker. Det berörde mig, det berörde mig också när hans pappa som varit där en timme innan och övat på att kompa honom inte klarade av att plocka på gitarren av okänd anledning (trots att det gått perfekt hela tiden när han övat) och fick börja spela ackord. Berörd blev jag också när J började fylla i från pianot. Det är underligt hur man kan älska människor man egentligen inte känner bara för att vi alla gör samma sak: människors sista farval så fint och respektfullt som vi kan. 
 
Att i det rummet få bidra med det jag kan, och samtidigt få utföra mitt uppdrag av kyrkan och kall av Gud, det är fantastiskt. Jag sjöng begravningsbönen som vanligt och det är som att varje ord sägs med efterklang. Bönen känns i hela kroppen. Det var en stor begravning, för mig - pandemiprästen, de var uppåt 50 pers. Flera höll tal vid kistan och blommorna som samlades på varandra blev så många att samlingen blev högre än kistdekorationen. 
 
Det är allt otroligt fint att få vara präst och vara med om allt detta. Både att slänga papper från en farbror i bänkraden, att få lyssna till en otrolig solist och en kanske både berörd och nervös pappa. Att få lära känna en människa man aldrig mött genom de som älskade honom mest. Att få lyfta den svarta sorgen som representeras i stolan och isället ta på sig den vita. Att få förmedla hopp för de som behöver det och vill ha det. Att med respekt och innerlighet få överlämna en människa i Guds händer. Att få låta axlarna dansa med till "In the summertime" av Mungo Jerry och bara vara i stunden. Buren av Gud och uppdraget. Det är en nåd. 
 
Efter begravningen hade jag 11(!!!) missade samtal från tre personer. Oro inför nya uppdrag i samband med att vi öppnar kyrkkaffe, sista-minuten-fix inför förättningar, och människor som söker inlyssning och möten. Hjälp så fint det är, livet som präst. 
 
Snart ska jag gå och sova för imorgon väntar en arbetshelg med mina sommarkonfirmander. Det är varierande uppgifter vi har i detta prästeri. Den ena mer annorlunda än den andra vanlig. Men ingen mindre än någon annan. 
Nåd att tjäna. 
Glädje över att vara kallad. 
Tacksam över relationen. 
Tack för det, 
Amen. 
 
2022-02-18