om att vara bräckliga lerkärl
Att tända ett ljus.
Det är en trygg och viktig bild för mig. Dels i gudstjänstsammanhang, men också i livet. När jag jobbar med döva församlingar och har gudstjänst på teckenspråk så tänder vi alltid ljuset istället för att ringa i klockorna. För ljuset talar om att nu samlas vi, tillsammans fokuserar vi nu en liten stund, bara på Gud och låter oss vila i det.
Att tända ljus får mig också att tänka på Harry Potter, jag vet inte hur många av er som är bekanta med Harry Potter, men om någon är det så kanske ni nu vet var jag är påväg. Dumbledore säger något i stil med: Happiness can be found in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light. - Glädje kan hittas även i de mörkaste av tider, om man bara kommer ihåg att tända ljuset.
I min identitet som kristen är ljuset också en bild för hoppet och för Jesus som säger: Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Och det kan vi återse spillror av i dagens bibeltext som vi nyss hörde. I texten står det om människor som älskade mörkret mer än ljuset och jag har funderat lite över varför det är så. och om detta nu är fel? Jag tror att vi människor bär på både ett ljus och ett mörker, att vi behöver båda delarna. Att det ena inte kan existera utan det andra. Att det handlar om vår grundexistens i att bara i att vara människa. Sen är det olika hur mycket och hur lätt vi tyr oss till de olika delarna av oss. Kanske ändras det under en livstid.
Människan är likt ett bräckligt lerkärl tycker jag mig höra. I min bild av lerkärlet är det ofta fullt av sprickor. Som att det har tappats i marken och gått i tusentals bitar, och att någon har limmat ihop dem. Gång på gång. Det blir inte helt tätt, men där i sprickorna så kommer ljuset in och tränger undan mörkret. För mig är Gud i dem sprickorna. Sprickorna kan uppstå av olika anledningar, och lagas på olika sätt. Ibland när vi bråkar med någon vi tycker om så är det som om vi tappar vårt kärl i marken och det faller isär. Men när vi pratar om det och säger förlåt och blir förlåtna så limmas bitarna ihop igen. Detsamma sker varje gång vi går i gudstjänst och ber om Guds förlåtelse, bitarna förs samman och hålls nu ihop av Gud.
Kanske har vi gått sönder för att vi varit vårdslösa med oss själva, kanske inte varit försiktiga med oss och låtit oss tappas om och om igen. Eller så är vi dem som har släppt. Men med tid, hjälp och läkedom så limmas bitarna ihop igen. Ibland är vi orsaken till att våra lerkärl får ytterligare en spricka, ibland är det någon annan som är orsaken. Vissa sprickor är självförvållade, men andra har gjorts av samhället. Av normer som tvingat oss att falla sönder, tvingat oss att pressa oss in på en plats som inte är anpassad för mig. Eftersom det inte erbjuds någon annan plats så trycker jag mitt stackars lerkärl så hårt in i normen att det åter igen rasar samman och jag bara hoppas att någon ska finnas där och hjälpa mig samla ihop bitarna.
Kanske har vi gått sönder för att vi låtsas vara någon vi inte är. Eller för att vi tvingas göra det. Och då, precis som ett självskadebeteende så är det som att vi i våra lerkärl nästan slängs mot en vägg och splittras i tusen bitar som känns som att dem aldrig kommer gå att limma ihop igen. Men vi försöker ändå. En bit åt gången, bit för bit, spricka för spricka så omfamnas vi av Guds omslutande ljus.
Jag tror att hela livet handlar om sprickor och helande ljus. Tillslut har vi ett liv i ett kärl som har skapat mönster som gör otroligt vackra skuggbilder mot en yta. Dem där mönstren är lite som vårt andliga DNA. Dem är unika, oundvikliga och omöjliga att dölja, för dem är vad vi är. Dem är en del av livet och av att vara människa. Ljuset och mörkret är oundvikligt det är en del av oss. Men vi behöver lära oss att dra nytta av dem.
Även Jesus liv präglas av tider av mörker och ljus. Det är lätt att tänka att Jesus bara var i ljuset, men så var det inte. Jesus prövas av djävulen i öknen, han överlämnas av en vän till översteprästerna och han plågas och piskas och tillslut korsfäst. Jesus är oss en förebild i dessa tider av fasta och prövning, i balansgången mellan ljus och mörker. Men min poäng är att allt ryms i det som kallas livet.
Vi, som kyrka, församling och som medmänniskor, behöver vara medvetna om vilka miljöer och platser vi skapar och erbjuder. Är vi en kyrka, församling eller medmänniska där alla lerkärl och människor får plats att vara den dem i grunden är? Är vi en kyrka där både ljus och mörker får vara? Nej. Inte än. Men vi är på väg. Vi måste vara en kyrka där människor får komma med sina bräckliga kärl och sätta ner dem inför Gud. Där våra ljus får lysa på kärlens sprickor så att mönstren klär våra kyrkväggar. För här ska livet rymmas. Allt som är mörkt och allt som är ljust.
Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
2020.03.29
2020.03.31