om ångest
Jag har alltid tänkt att jag är "en sån" som inte har ångest, men ändå använder jag ordet som om jag hade upplevt det. En kompis frågade mig för några dagar sedan om jag fick ångest ibland. "Ja" svarade jag. För jag tänkte nog mer på den här definitionen en människa som har turen att inte drabbas av ångest, har. Jag har haft en panikångestattack en gång. Då trodde jag att jag skulle dö. Men sen, i övrigt skulle jag inte säga att jag har eller haft ångest-ångest.
Så i förra veckan. (Jag har pratat om kritik och mitt okunnande av att ta emot det). I förra veckan blev jag åter igen kritiserad. Av en lärare, som jag beundrar högt, för något som jag ändå tyckt att jag är bra på. Hon sa:
"Du har problem med ditt språk" Jag svarade tveksamt: "jaha?"
"Ja, du är väl medveten om det jag säger, det är inget nytt?" Jag tänkte att hon menade att det inte var akademiskt nog. Men nej det var inte det. Det var grammatiskt inkorrekt. Ofullständigt som språk.
Mitt språk. MITT. SPRÅK.
Det enda jag tänkt att det, det kan ingen ta ifrån mig.
Men jo, på två sekunder kunde hon det.
Jag har alltså läst i snart fem år på universitetet och nu säger någon till mig att mitt språk saknar grammatik och syntax. Det som är mitt.
Kritiken slog hårt. Jag kände ett hav av tårar bränna långt bakom mina ögon. "Men jag ger henne inte det, jag ger inte ödet, världen det." tänkte jag för mig själv medan jag gick vidare till dagens andra programpunkt. Där kunde jag skratta åt kommentaren med en vän. Jag visste ju egentligen att PM:et jag lämnat in var ofullständigt och långt från något av det bästa jag gjort.
Mitt under träffen jag är på, slår en känsla mig. Mitt i bröstkorgen. Som att tio kilo lagts på min bröstkorg. Att andas blev svårare. Först senare kan jag förstå att det kanske är så ångesten känns. Som om någon limmat fast en tio-kilossten på min bröstkorg. Så att andningen trycks upp i halsen, omöjligt att dra ner luften i lungorna. Känslan satt kvar även när jag kom hem och skulle börja med hemtentan jag fått av samma lärare. Tio kilo blev nu kanske tolv eller till och med tretton när jag insåg att jag inte ens förstod vad uppgiften var.
Efter ett ständigt ökande stresspåslag blev hemtentan klar och inlämnad. Det är nu en vecka sedan. Jag har fortfarande inte hört något om hur det gick. Är språket fortfarande lika ofullständigt?
---
Ångesten har blivit hanterlig, men den är inte borta.
Upptaktslektion inför uppsatsskrivandet. Samma lärare som kritiserat mig ska vara min handledare. Om hen inte gillar produkten så får det inte gå upp.
Får jag inte gå upp får jag inte börja slutår.
Får jag inte börja slutår vigs jag inte i juni nästa år.
Fem kilo blev sju.
---
Idag hade jag min första träff på st Lukas för persongenomgång.
Sju kilo blev tre.
Det kanske går ändå. Jag lägger det i Guds händer och ber för att det ska gå vägen.
---
2019.04.02