om att följa liv
Det förra inlägget om det tunga och det grå måste få existera och komma ut. Det här med lite mer hopp måste också får komma ut och existera.
Mitt i all kaos som jag skrev om i förra inlägget började konfan. Fotbollskonfan. Jag, Emmy Lindgren var med på fotbollskonfirmationen som ledare. Inte många tror det när de hör det och det hade antagligen inte jag heller gjort om du för två år sedan sagt att jag skulle vara med där. Jag hade heller inte trott dig om du sagt att jag skulle följa VM-matcherna och kunna flertalet av landslagsfotbollsspelarnas namn. (Damer då självklart!!! Det enda viktiga). Men så ser verkligheten ut nu.
Jag har under tre veckors tid härjat (som för övrigt är mitt bästa och mest använda ord nu för tiden) med 21 fotbollskonfirmander och ungefär lika många unga ledare. Konfirmanderna, bara killar, vilket har varit väldigt annorlunda. En kämparglöd som inte är av denna värld. Och oräkneliga frågor om diverse fotbollstermer, regler och spelare och desto fler hopplösa suckar över dessa frågor jag nyss ställt dem.
Konfirmander gör något med en. Det är så oerhört vackert hur jag, som vem som helst i världen, får ta del av dessa tonåringars liv under en liten stund. Hur jag får spela lite dum och lite äldre än vad jag är för att jag ser att de växer när de får förklara sociala medier för mig. Hur jag får iakta dem prata med varandra och hjälpa varandra. Hur jag får uppleva den mäktiga känslan när konfirmanderna kallar mig deras coach i matchen mot föräldrarna. Hur jag får komma på dem med att le åt något jag sagt, ta in, även fast de tycker att jag är det töntigaste som gått i ett par skor. Jag tror inte det finns någon annanstans i världen där man kan få uppleva allt det där utanför en konfirmandgrupp?
En kollega gav mig en av de vackraste komplimangerna när hon sa att jag kommer bli en bra präst för att jag är en sån människa. Bara av den anledningen att jag var just, människa.
Utan att de vet att de ger mig samma komplimang ropar två konfirmander på väg ut från domkyrkan, konfirmerade, till mig: "Emmy, bor du i Uppsala?" Jag svarar att det gör jag. "Men du är från Skattkärr, det är det som är grejen, det är större" Ropar han tillbaka. Vi har ett band. Det är den tredje brodern jag är ledare för, det är den första, den han går bredvid som han nu kallar sin vän.
Tro, hopp och kärlek - och fotboll.
Nu ska jag jobba som vanligt tjänstebiträde i två veckor innan jag flyttar in med min andra grupp för sommaren och förhoppningsvis den sista som icke-präst. Men först några gudstjänster. Varav en där jag enligt programbladet är pastorsadjunkt, det ni! Än slutar vi inte förvånas.
Gud var med oss alla nu och alltid.
2019.06.30