Påskdagspredikan. 2020.04.12.
Texterna var GT: Jes 25:6-9
EP: 1 Kor 15:53-57
NT: Matt 28:1-20
3 dagar, kanske ungefär så lång tid som det tar att faktiskt börja förstå att någon man älskar, nej älskat menar jag, har lämnat en för evigt. För visst känns det så när någon dör ifrån en, att det är som att de lämnar en annan kvar, ensam?
Kvinnorna, Maria från Magdala och den andra Maria gjorde nog samma misstag som jag nyss gjorde, de använde presensformen på verben när de pratade om Jesus på väg till hans grav. “Jesus säger ju alltid...”, “Jesus brukar ju”, men sen så rättar de sig, för nu gör inte Jesus något mer, han har bara gjort. Men när de kom fram till graven så skälvde jorden ännu en gång, precis som för några dagar sedan, och kanske redan då började de misstänka att något hade skett. När ängeln uppenbarar sig för kvinnorna kan jag inte ens föreställa mig vad de tänkte. Men ängelns ord uppmanar kvinnorna: Var inte rädda! De välkända orden som bär genom tiderna till oss idag. “Var inte rädd”.
Jag kan bara tänka mig hur jag skulle reagera om någon sa att den jag älskar, eller älskat inte alls är död, trots att jag såg honom dö. Men hos kvinnorna verkar ingen oklarhet råda. Kristus har uppstått, och det betyder att han lever! Och för att verkligen försäkra sig om att kvinnorna trodde på ängeln så visar sig Jesus och säger samma ord: “Var inte rädda!”
När lärjungarna sedan nåtts av meddelandet från kvinnorna och begett sig till Galileen träffade de den uppståndne och han ger dem då det tal som vi idag kallar för missionsbefallningen:”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. 19Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn 20och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Dessa ord används ofta i våra kyrkor, vid varje dop läses detta och vid varje konfirmation och sedan även i ett antal andra gudstjänster. Då är det ofta lösryckt, inte i sin kontext som här. Påsken för oss kristna har ett liknande förlopp som den judiska påsken, trots att de firas av olika anledningar. Man påminns av plågan att vara slav i Egypten, eller av sättet som Jesus plågades på och tillslut dog och därefter följs det av en fest för att fira befriandet som skedde. Både av folket i Egypten men också av människans synder och skuld genom Jesu död. Påsken är som en livstid under några dagar. Den hinner beröra allt från start till slut, till evighet.
Påskens dubbelhet med rädsla och glädje tror jag att vi känner igen. Jag tror att även om kvinnorna lyssnade på ängelns budskap om att Jesus lever så försvann nog inte den där rädslan helt direkt. Det tog nog lite tid att processa. Så kanske existerade rädslan och glädjen samtidigt som i en salig blandning. Men som vi ser bekräftelse på idag, anledningen till att vi är här idag. Kvinnornas rädsla stoppade inte glädjen, de kunde inte låta bli att tro på ängelns ord, Jesus har uppstått. Glädjen vann!
I år befinner vi oss dock i en lite annorlunda situation, glädjen över uppståndelsen är svårare att ta ut, fira. Corona - Covid-19, härjar fortfarande fritt över vår jord och fortsätter att ta liv som en evig långfredag. Där har vi inte ännu nått uppståndelsen - berfrielsen, men vi håller ut! Påsken ger oss hopp om att allt ont har ett slut och då följer en obeskrivlig godhet. Vi får hämta hopp i orden från Jesaja: “Döden är uppslukad och segern är vunnen”. Även om vi just nu, inte ser den så tydlig. Vi minns ängelns ord: “Var inte rädd” och försöker att lämna vår oro till Gud och istället se lite ljus i mörkret. Vi minns att Jesus ju uppstått och att någon rättvisa visst finns i världen, för Jesus slukade döden så att när vi säger hejdå till de som lämnar oss så säger vi enbart, hejdå för nu och lägger till, vi ses sen i paradiset. Vi minns Jesus missionsbefallning att vi ska gå ut i hela världen och gör allt folk till lärjungar, lära dem alla bud han har gett oss och komma ihåg att han är med oss alla dagar till tidens slut.
Och där har vi det. Påskens viktigaste budskap: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Presens hela vägen. För poängen med Jesus är att han aldrig är i imperfekt - dåtid, han är alltid presens, alltid nutid. För även om det gått 2000 år sedan Gud blev människa i barnet som föddes i ett litet stall, så lämnar den människan aldrig oss. För han lovade att alltid vara med.
Kristus är uppstånden,
Ja han är sannerligen uppstånden!
2020.04.12
//2020.04.17//