Hej! Här kommer långfredagens predikan. Texten var Matt 27:32-56
Långfredagspredikan.
Minnet av skärtorsdagens händelser har ännu inte bleknat. Jag ser fortfarande den trevliga middagen innan allt gick i stöpet, jag ser hur vi gemensamt gick till Getsemane, varför kunde jag inte hålla mig vaken?
Kanske är det därför Gud övergav oss idag. Jag vågar inte tänka på morgondagen för hur kan den bli när vi har sett Gud dö? En Gud som dessutom var vår vän och lärare.
Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?!
-----
Berättelsen om Jesus på korset är en berättelse om flera känslor, den handlar om förnedring, besvikelse och rädsla. Den största delen tror jag ligger i det sista, Rädsla. Rädslan inför att vara lämnad ensam på det där korset, övergiven av människor och Gud, tillslut övergiven av livet. Men också rädsla för de som bevittnade allt. Som var med när Jesus ropade ut att han överlämnade sin ande. Som var med när förhänget i templet gick i tu, som var med när jorden skälvde. Rädslan inför att ha dödat Gud.
Jag tror att vi i kyrkan idag, i samhället idag, 2000 år senare har lite för lätt att bara hoppa över långfredagen. Istället går vi direkt på påskdagens uppståndelse. Lite som vi gör när vi är barn av vår tid, den sorglösa tidens barn där allt ska passa i ett instagramflöde eller vid nästa familjeträffs samtalsämne. Men jag tror att poängen är att livet består av båda delarna, av det som är jobbigt och det som inte är det. Både glädje och sorg och tider som är inget av det, bara är. Och Gud blev människa i Jesus för att lära oss det, om livet och alla dess mysterier.
Jesu liv är inte enbart blommor och solsken, det är fyllt av arbete, slit och utanförskap. Jag tänker ibland att Jesus nog måste känt sig ensam fler gånger än där i getsemane när han ber och hans vänner somnar. Det är lätt att avfärda något när man har ett mål spikrakt fram, men ju närmare målet vi kommer, blir det egentligen enklare? Jag tror inte det. Vi kan läsa om Jesus som till och med ber om att få slippa, slippa dö, för borde det inte finnas någon annan utväg? Borde inte Gud vara större? Jo - men vi människor är det inte.
Det är liv eller död. Och sedan liv igen. Fastan som vi fortfarande är i lider mot sitt slut. 40 dagar av påminnelsen om vår egen dödlighet, nu i dessa tider av Covid-19, kanske ännu tydligare. Hela fastan inleddes med askonsdagen och för några av oss kanske ett kors i pannan med orden: Kom ihåg att du är stoff, och att du åter ska bli stoff, omvänd dig och tro evangelium! Korset som en symbol och en målbild, för snart ska han hänga där, vår Gud som människa. Idag var dagen. Jesus med utsträckta armar, uppspikad på korset, mötte döden. Och hela jorden sörjer.
Med öppna armar där händer är genomborrade av spikar får vi komma till en famn som förblir öppen alltid, precis som Jesus kände spikarna i sina händer, så känner han våra spikar. Han bär inte bara världen som varit i dem spikarna, han bär också världen som ska bli. Vi har alla våra spikar som gått genom våra händer, vissa kanske vi har lyckats dra ut, men andra är kvar. Var och en av dem spikarna känner Gud.
Nu är det som det var i begynnelsen, även fast det är helt tvärt om. Jorden är öde och kall, men lever ändå. I skuggan av långfredagens död och sorg väntar vi på pandemins slut. Vi väntar på påskdag och uppståndelse som ska komma. Men tills dess minns vi korset.
Kom ihåg att du är stoff,
Stoff ska du åter bli,
omvänd dig och tro evangelium.
2020.04.10
//2020.04.17//