lindgrn.blogg.se

Nu har det gått 28 dagar sedan jag blev präst. Det känns både rimligt och orimligt. Av dessa fyra veckor som präst har jag spenderat tre med att vara på internatkonfa på hemmaplan. Alltså, på grund av coronan kunde vi inte åka på internatet som vi skulle, men istället körde vi på från hemmaplan. Det gick bra, men det känns - jag är trött. Det blir något annat när man inte kan vara på läger. Men det blir också något annat när man äntligen får vara präst på konfan. På riktigt. 

 

Jag vet inte hur många konfagrupper jag har följt genom de senaste tio åren sedan jag själv konfirmerades, men varje grupp är unik. Vissa minns man mer än andra. Just nu så är fjolårets grupper fortfarande ganska klara i minnet mycket för att de var så udda från vad jag gjort förut. Fotboll och internatskola där den senare av dem jag var i egenskap av präst, utan att ha blivit det än. Jag trodde kanske därför att det inte skulle vara så stor skillnad. På ett sätt har det inte varit det och på ett annat så har det verkligen varit det. 

 

Något händer när kragen sitter där. Extra tydligt blir det i mötet med andra. Jag försöker möta deras reaktion och deras förväntningar och det är otroligt spännande. Men jag märker det också på mig. Jag kör bättre bil när jag har kragen på, vilket är ganska humoristiskt - tycker jag själv i alla fall. 

 

Jag diskuterade med en prästvän som vigdes för några år sedan och som är ungefär dubbelt så gammal som jag. Vi diskuterade detta med att bära kragen med konfirmanderna. Jag har nämligen envisats med att bära den varje dag jag varit i tjänst. Till och med på golfbanan i spöregn. Min vän menade att kragen stänger dörrar. Jag menar att den öppnar. Jag har haft helt andra samtal, på en helt annan nivå under dessa tre veckor än vad jag haft under tidigare tio år med konfirmander. För mig blev det tydligt viktigt att bära kragen och ge den förtroendet och kärleken den förtjänar. För vi som  kyrka kan inte fördöma att det som ikoniserar oss enbart är synonymt med stelhet, torrhet, distansering, och helighet. Det handlar som Sören säger, om att vara människa bland människor. Att präster, är människor som vem som helst, som du och jag. När mina ungdomar, eller pensionerer eller andra grupper för delen ser en präst - vill jag att de ser en medmänniska. 

 

Under dessa veckor har jag också lärt mig att kragen och rollen - ger en auktoritet som gör att människor förväntar sig saker. Ofta att beslut ska tas och att dem nu med fördel, kan tas av mig. Det finns en dubbelhet i det. Det är både vackert och skrämmande. Det påminner om ansvaret i kallet. Att ständigt sträva efter att följa Gud. Att inte greppa det gudomliga, att fortsätta vara - människa bland människor. 

 

En annan sak som jag lärt mig är också att en stor del av att vara präst, är att bära. Det visste jag, men jag trodde kanske inte att jag skulle "axla" det som jag gjort. Jag vet att jag är buren av Gud, för det möjliggör att jag kan bära andra. Extra synligt är det med nervositeten. Min försvinner för att jag ger plats åt de andras nervositet. Om det så är mina bästa vänners, som ställer upp på ett prov i vigsel. Eller om det är tre konfirmander som snart ska döpas i Vänern och samtidigt vara mina första dop någonsin. Mitt i kaoset rådet lugnet, för Gud bär och inte ens en våg krusar vattenytan. Och jag älskar det. 

 

Att vara präst är bland det vackraste som hänt mig, och fortsätter hända mig. Inget har någonsin känts så rätt och bra och tryggt och utmanande på samma gång. Trots att det var mitt första dop, min andra mässa eller min första själavårdssamtal så känns det som att jag aldrig gjort något annat, även fast det känns nytt. Det är en märklig känsla, men jag älskar den. Fyra veckor har gått sedan jag blev präst och kärleken strömmar över. Det är som att livet nu kan ses med några färger till. Nu ska jag lyssna på några låtar till av Thomas Stenström och anteckna några predikotankar inför en musikgudstjänst. Välsignelse och fullfärg i livet önskar jag dig. 

 

 

 

2020.07.05