lindgrn.blogg.se

Förra veckan hände det där som jag lite fasat inför. Att jag ska komma till ett sorgehus eller dopfamilj eller vigselpar som jag på något vis känner men inte visste om före att jag kände. När jag mötte sorgehuset upptäckte jag snabbt att det äldsta barnet som var med, och jag, vi har gått på samma skola. Vi umgicks aldrig, men man känner till varandra. Karlstad är inte så stort. 

 

Ingen av oss säger något och stunden bjuder inte riktigt in till det heller. Vårt samtal avbryts dessutom av att larmet går då en grupp i huset inte förstått att det fanns andra kvar i huset och sedan larmat på och gått. Det mesta var kaos och jag fick inte jättemycket information om den avlidne. När mötet är över dröjer det inte mer än 5 minuter innan det ringer i min telefon, det är barnet som vill tillägga lite saker och säga att hen kände igen mig. Att det kändes tryggt att det var jag som var prästen. 

 

"Hur?" undrar jag och tänker att vi nog aldrig pratat med varandra förut. Hur kan det vara en trygghet att det är jag? Menar hen egnetligen tvärtom? Men jag slog bort den tanken. Griftetalet var svårt att skriva och jag visste inte alls om det skulle gå hem eller inte. 

 

Idag var det begravning, och aldrig förut har jag känt mig så mycket som en präst. En riktigt präst. Jag var inte en "imposer" utan, jag var rätt människa på rätt plats. Jag berördes och kände med famljien, missförstå mig rätt, jag har självklart blivit berörd och känt med familjerna tidigare. Men något var annorlunda denna gång. Begravningen var otroligt fin. Och aldrig förut har jag hatat Covid-19 så mycket. Jag hade velat lägga en hand på en axel, tagit i hand med familjen. Men nu var det inte så. Men det ska komma en tid även efter detta. En tid där vi får stötta upp då ben inte bär, eller vara en trygg famn. 

 

Innan jag somnar ikväll ber jag särskilt för familjen jag mött idag och att ingen mer olycka ska drabba dem. Jag ber också i tacksamhet över att jag får förtroendet att vara präst och möta människor i dessa situationer. Och sen kommer jag också be för att min predikan inför söndag ska lossna, så har ni några idéer tar jag tacksamt emot dem. 

 

Det är så otroligt vackert att få vara präst. Att få prata om Gud på ett sätt som gör att människor  förstår att jag inte försöker "pracka på dem" något, istället får de höra om en relation som handlar om obegränsad kärlek. För för mig är ju det också tro. Idag pratade jag om att Gud alltid uppmanar oss att inte vara rädda, för att vi behöver höra det - för att livet med allt sitt - är skrämmande. 

 

Snart kanske jag tar tag i denna blogg och postar lite predikningar från året. Jag skulle också vilja posta om lite konfapass. Men det kommer. För snart ska jag vara ledig för att ta emot en liten gullig hund så då kan jag nog skriva, tror jag, haha! Men det var allt för nu. Tacksamhet över att få vara den jag av Gud är kallad att vara. 

 

Må Gud välsigna dig och dina, 

må Gud hjälpa dig genom det svåra. 

Må du våga möta Gud. 

Amen. 

 

 

2021.01.07