lindgrn.blogg.se

I en känd Astrid Lindgren-film kan man höra repliken som etsats sig fast hos mig, "ibland måste man göra saker man inte vågar, för annars är man bara en liten lort". 

Jag tänker att kanske hela livet handlar om det. Att utmana sig själv och sina fördomar och normer. På så sätt utvecklas vi. Sen tror jag absolut att vi behöver vara snälla mot oss själva i det. I utmanandet. Rätt vad det är så tar vi ett för stort steg utanför trygghetszonen och plumpar genom isen ner i det iskalla vattnet. Men ibland går det också bra. Ibland expanderar vi bara vår trygghetszon. 

Jag har funderat en del den senaste tiden, över allt mellan himmel och jord. Bland annat över vad vi människor vågar och inte. Över vad jag vågar och inte. 

Jag vill nog tänka att jag har den där inställningen: "ibland måste man göra saker man inte vågar, för annars är man bara en liten lort". Men samtidigt har jag den inte. Jag är jättebra på att bråka åt andra. (Det vill jag tro i alla fall). Att jag gärna står på "den svages sida" eller "är en röst för de som saknar en". Men det blir allt tydligare. Jag är ganska kass på att göra det själv. Bråka för min skulls sak. Kasta mig ut ur trygghetszonen och bara se vad som händer. Istället intalar jag mig att jag gör det. 

Visst ibland gör jag det. Som när jag skrev reflektioner till en bok som har tryckts eller när jag gjorde en festgudstjänst på teckenspråk eller när jag skaffade mig min Margit. Men det är också situationer då jag lyckats tänka att det kommer lösa sig oavsett. Jag är dålig på att tänka så kring att säga nej till jobb eller häng, för tänk om jag missar något. Ett häftigt möte, en tacksam stund? Eller något helt annat. Tänk om jag missar livet?

Just, just nu har det idag sköljt över känslor i min kropp. Jag tror att det beror på att kroppen är full av hormoner, för att jag har mens. (Jag tänkte inte skriva det, men tänker samtidigt: om inte jag själv kan avdramatisera det i min egen text? hur ska jag då kunna tänka att vi kan avdramatisera det i samhället? - ett säkert steg taget utanför trygghetszonen). Då uppmärksammade två vänner mig på att jag kanske är igång lite för mycket. Det kanske inte bara är hormoner som springer i kroppen, utan också många tankar. Det är många människor i mitt yrkesliv och privatliv. Jag är ledig men inte ledig. Jag bara kör. För jag vill. Jag tycker det är så kul! Men jag måste också vara snäll mot mig själv. Tänka på att också jag levt i skuggan av en pandemi i ett år. I över ett år. Att jag levt med  och accepterar att den tid jag längtar så efter inte blev som jag tänkte. Att nu när vi öppnar upp, vara så lycklig över att äntligen möta församlingen mer normalt att det liksom blev lite mycket. Samtidigt som det blev för lite. 

Vad jag vill med detta inlägg, vet jag inte exakt. Jag började skriva detta inlägg som ett instagraminlägg men flyttade det hit istället. Jag ville utmana mig att våga dela med mig av verkligeheten. Jag har nyligen skrivit två inlägg på mitt instagramkonto som var lite mer i karaktären för det syfte som fanns när jag skapade kontot. Det skulle finnas plats för mina tankar och antal "gilla" skulle inte spela någon roll. Enbart mina vänner-vänner skulle få vara med där för det var där jag skulle vara så där naket ärlig om livet. För kanske är det just det jag behöver. Kanske är det det min utmaning just nu är. Att våga känna efter. Våga vara ärlig med att ibland är det för mycket, men också, ibland är det så härligt mycket. Bra mycket. 

Kanske behöver jag, för mig själv, sätta ord på det som händer i mitt huvud. Mina tankar och reflektioner. För att komma tillbaka till det där syftet, så kanske den här plattformen är bättre. För jag saknar att skriva. Jag saknar att formulera mina tankar, drömmar, visioner och idéer. Jag har saknat det här. Så nu är jag här. Med ett inlägg som kanske någon kommer att läsa, ett långt inlägg som egentligen handlar om vad jag kommit fram till. Att när jag är agerar som att jag är rädd för att missa livet, det är då jag missar det. 

Jag tittade på en video häromdagen där det var en kvinna som pratade om detta med lycka. Att vi människor många gånger är rädda för den. Vi önskar oss inget hellre än att bli lyckliga, men när vi är det så lever vi hela tiden med rädslan att den har ett slut. Att inget någonsin kan vara så bra att man är lycklig och mår bra och att det därför måste betyda att det snart vänder. Det är ett så otroligt destruktivt sätt att se på livet och jag känner igen mig. Kanske är det min klyschiga utmaning just nu. Det jag behöver göra fast jag kanske inte riktigt vågar. Jag behöver våga stanna upp. Våga se mig omkring. Våga vara ledig när jag är det. Våga tacka nej till möten och sammanhang. Våga sätta mig själv först. 

Två vänner gjorde mig nyligen uppmärksam på det där som jag lätt missar. Att jag inte utmanar mig i det jag behöver utmana mig i. Att våga utvecklas som människa och i mitt mående. Jag upplever många gånger att jag som präst (och kanske människa överlag) har svårt att ta till mig den där nåden som jag predikar om. Att själv ta till mig det som jag säger andra. Det där om att ta ut den lediga tiden, om att ta igen sig. Det där om att få vara den som pratar och inte bara lyssnar (tro det eller ej, sånt gäller även mig!) att faktiskt sätta mig själv först. Att jag klyschigt nog, får vara "huvudrollen" i mitt liv. Och hur är jag det? Det vet jag ju uppenbarligen inte. Eller, egentligen så vet jag ju det. Men jag tillåter mig inte att vara det. Jag säger. Jag kan ta det, jag kan göra, jag kan jobba, jag kan ses, jag kan lyssna. Och det kan jag. Men inte för evigt. Bara om jag hinner med att andas emellanåt också. Därför är kanske mina största utmaningar nu, det jag behöver göra för att inte vara en liten lort, att våga öppna mina egna ögon. Att se att jag är värd att bråkas för jag också, i detta fall jag själv som behöver tid. Men också se det obekväma. Jag kanske inte ska tacka ja till allt och det gör jag inte, men kanske utöka mina "nej" vore bra. Lära mig vara ensam när jag behöver det och lära mig att jag aldrig är det från Gud. 

Klockan är sent och det här inlägget som bara skulle vara några meningar om livet, blev ett helt kapitel. Imorgon är en ny dag och då får jag möta den med det lagoma mod som behövs. Min aftonbön ikväll blir psalm 190. 

Bred dina vida vingar, o Jesus över mig. 

Och låt mig stilla vila, i ve och väl hos dig. 

Bliv du min ro, min starkhet, 

min visdom och mitt råd. 

Och låt mig alla dagar få leva av din nåd.

Förlåt mig alla synder, mig rena i ditt blod. 

Giv mig ett heligt sinne, en vilja ny och god. 

Tag i din vård och hägnad, oss alla, stora små,

Och låt i frid oss åter, till nattens vila gå. 

Amen. 

2021-10-26